Hon kliver på, sätter sig vid flygeln med ryggen halvt vänt mot publiken och fyrar av med A la sierra de Armenia, en gammal flamencodänga här framförd med Galás alldeles säregna röstakrobatik.
Det gör ont i öronen när hon tar i som värst, man tänker att någon av ljudkillarna har schabblat med mixningen av ljudet. Men så är det inte. Det är tänkt att beröra, både rent fysiskt och emotionellt.
Diamanda Galás talar de förtrycktas språk i denna konsert som ingår i turnén The Refugee. Med en så till synes blandad repertoar bestående av allt från flamenco till Jacques Brel är det som att vålnader av zigenare, kvinnor och bögar får komma till tals från andra sidan graven i dessa tidvis riktigt plågsamt klagotjut. Det är ett imponerande antal språk som förekommer i programmet, men med Galás säregna intonation blir det som att språken förvanskas till ett alldeles eget låtsasspråk som för tankarna till schamanistiska ritualers tungotal.
Galás är utan tvivel en pianist av högsta rang. Men den mångsidighet hon har i sin röst saknar motstycke hos någon annan artist, från hennes uppfodrande cante jondo till de expressionistiska tjuten. När hon mot slutet av konserten i låten Ter vorgomia använder sig av sin huvudklang påminns jag om operasångerskan Katarina Dalaymans mörka sopranstämma. Det är riktigt vackert.
Diamanda Galás sceniska närvaro är respektingivande. De få tillfällen hon etablerar kontakt med publiken i något mellansnack framträder en bräcklighet i hennes röst som i kontrast med röstens spännvidd när hon sjunger får en att undra om hon är besatt. Det är också en del av hennes uttryck att inte riktigt släppa in någon under skinnet. Istället blir summan av pianot och sången med hennes närvaro som ett musikaliskt performance. Det är skrämmande och ibland blir man både skakad och illa berörd.