Niklas Strömstedt har knappast gjort sig känd som något ångestridet och självförbrännande nervvrak till artist. Hans offentliga personlighet kan väl snarare sammanfattas med hjälp av de inledande textraderna till hans hit Inga änglar gråter:
"Jag är en lugn och lagom, vanlig man, är alltid snäll och trevlig när jag kan. Jag har jobb och jag betalar mina räkningar i tid, det ger mig inre frid."
Trots sin ibland bedövande vanlighet lyckades han och den oväntade parhästen Per Naroskin ändå hitta en sorts nerv i sitt utforskande av det mänskliga psyket i pop- och terapiföreställningen Strömstedt & Freud.
Komikern och psykoterapeuten Naroskin spelade en mild karikatyrversion av sig själv, en intellektuell och inkännande men samtidigt ganska disträ psykologtyp med flint, glasögon och polotröja. Niklas å sin sida gestaltade den förvuxne grabben som intresserar sig mer för fotboll, tjejer och popmusik än för psykoanalytiskt tjafs.
Till en början kändes det också lite skevt och ovant att höra Strömstedts trallvänliga poprefränger om kärlek varvas med Naroskins humoristiska men ändå förhållandevis torra docerande kring mänskliga beteenden. Det handlade trots allt om två väldigt skilda konstnärliga uttryckssätt.
Efterhand blev det dock lättare att vänja sig vid herrarnas gnabbande. Strömstedts och Naroskins manus höll nämligen god kvalitet rakt igenom, även om det i vissa stappliga replikskiften blev tydligt att de inte är några professionella aktörer. Hur det hade låtit utan regihjälpen från Sissela Kyle vågar man inte riktigt tänka på.
Som musiker är dock Niklas Strömstedt tryggheten själv. Alla hits framfördes i välljudande versioner och de vävdes också in i showen på ett ganska smart vis. Samtidigt som Strömstedts upptempolåtar är skickligt komponerade så har de dock, enligt min mening, ofta lidit av en bekväm ofarlighet. Då föredrar jag balladsångaren Niklas Strömstedt mer, han som ärligt och passionerat sjunger om obesvarad kärlek och uppbrott med en sorts Richard Marx-liknande honungsrasp.
Sista morgonen är till exempel ett av de största bidragen till den svenska popballadtraditionen. Det kan ingen ta ifrån honom. Inte oväntat blev det också den låten söndagskvällens mest rysningsframkallande stund.
Strömstedt & Freud kommer inte att bli någon klassiker på den svenska showhimlen på samma sätt, men den bjöd på en fyndig och fiffig kvällsunderhållning.