Fyra musiker ur Sveriges Kammarsolister framträdde vid Kammarmusikföreningens avslutningskonsert i måndags. Tidigare ingick ”unga” i namnet och SUK höll på att bli ett begrepp i musikkretsar men nu offras det varumärket. Bra, faktiskt, för de som framträdde i Missionskyrkan i måndags, Daniel Migdal, violin, Viktor Olauson, viola, Amalie Stalheim, violoncell och David Huang, piano, är en mogen ensemble med erfarenhet och känslodjup.
Programmets två tungviktare, Sjostakovitj och Brahms, gav dem rika tillfällen att demonstrera detta, i såväl spel som insiktsfulla kommentarer. Men först Fredrik Sixtens "Epilogue för cello och piano", ett litet vackert stycke där cellon välvde långa melodibågar över ett mjukt pianoackompanjemang.
Sjostakovitjs pianotrio nr 2 i e-moll, op 67, innehåller otroligt mycket musik av vitt skilda slag. En smått atonal fuga inleder, följd av melodiska, ibland känslosamma partier, hela tiden tecknade mot en allvarlig bakgrund. Andra satsens häxritt och den tredjes långsamma, vackra passacaglia leder till avslutningssatsens stundtals slängiga, ibland frenetiska final. Med sina många täta växlingar mellan radikalt olika stämningar som inte låter musikerna finna fotfäste någonstans är det inte något lätt stycke att spela men trion bemästrade svårigheterna och gjorde en helgjuten insats som väl speglade Sjostakovitjs dualistiska tonsättarnatur.
Brahms pianokvartett nr 3 i c-moll, op 60, kallad ”Werther” är också krävande. Den har med Brahms välsignelse fått sitt tillnamn efter Goethes roman ”Den unge Werthers lidande” som med sin skildring av en ung mans olyckliga kärlek blev romantikens startskott och orsak till en självmordsvåg bland unga bokläsare vilken föranledde staten att belägga självmordsförsök med dödsstraff. Brahms var själv olyckligt förälskad i Clara Schumann som spelade pianostämman vid kvartettens uruppförande.
Alltså upplagt för stormiga känslor i två satser. Tredje satsens meditativa skönspel förebådar det tragiska slutet, i finalen skildrat med allt svagare spel utmynnande i ett pianissimo (Brahms kan dock inte avhålla sig från att sätta punkt med två forte-ackord). Att öppna musikens känslomässiga bråddjup för åhörarna är i vår nyktra tid ingen helt lätt uppgift. Det lyckades dock väl - även om ingen gick från konserten besluten att skjuta sig (det gjorde ju inte heller Brahms) så hade ingen tråkigt en enda sekund; det var fyr och flamma hela vägen.