Den ambitiösa Uppsala Blåsarsinfonietta har etablerat sig som en permanent ensemble i Uppsalas musikliv och visst finns det behov av en sådan, särskilt sedan Omnibus försvann. Men en jämförelse är omöjlig; Sinfoniettan är en ensemble av helt annat slag, närmast ett storband, och har en annan repertoar. Den fyller med lätthet en förhållandevis liten lokal som Missionskyrkan med sina toner och ibland blir det överfullt. Träblåsarna hade stundom uppenbara svårigheter att hävda sig mot bleckblåsarna. Kanske kan blecket dra ner något på volymen i fortepartierna?
Helst vill Sinfoniettan spela originalmusik för blåsorkester men eftersom den repertoaren är begränsad framför man många arrangemang. I söndagens konsert ingick åtskilliga sådana. Sinfoniettan anstränger sig verkligen för att inte hamna i facket underhållningsmusik men arrangemanget av sista satsen ur ”En vintersaga” av Lars-Erik Larsson hamnar ändå där, verket känns omotiverat och litet platt i blåsartappning. "Smoke gets in your eyes" av Jerome Kern arrangerad för saxofonkvintett gav däremot en ny vinkel på ett slitet stycke med den virtuose Anders Paulsson svävande ut i läckra improvisationer på sopransax och Astor Piazzollas verk Adiós Nonino, Milonga för tre och Libertango i arrangemang av Anders Högstedt var höjdare. Orkesterns behärskade suveränt de synkoperade rytmerna och musikens styrkeskiftningar. De sistnämnda båda styckena gav också Anders Paulsson ytterligare tillfällen att glänsa på sitt instrument.
Av originalkompositionerna gillade jag bäst Italia, en konsertmarsch av ”den svenske Sousa” Sam Rydberg, med klassisk balans mellan trä- och bleckblåsare, små flöjtpiruetter i mellansticket och framträdande roller för tubor och slagverk. Grand Fanfare av Giancarlo Castro d’Addona verkade tillkommet i första hand för att ge alla instrument en chans att i tur och ordning briljera tekniskt, vilket de gjorde. Sven Fridolfssons Hymn och fanfar var mer tilltalande; ett melodiskt stycke med pampig avslutning. Avslutningen den numera rätt kända Danzón no.2 av Arturo Marquez arrangerad av Oliver Nickel var ett värdigt slutnummer. Som namnet antyder dansant musik, inspirerad av mexikansk folkmusik med fascinerande melodier, indianska rytmer och toner. Tempoväxlingar och synkoper hanterades helt perfekt av Leif Karlsson som hade hela Sinfoniettan säkert i sin hand genom hela konserten.