Fullmatad konsert med skönhet och förvirring

Den av Euroconcert i Konserthuset arrangerade konserten på söndag kväll utlovades innehålla Carl Orffs berömda Carmina Burana plus berömda operakörer av Verdi & Bizet. Först när konsertprogrammet erhållits visade det sig att arrangörerna inte bara flyttat Orff-verket sist; man skulle också fylla ut första konserthalvan med operaverk där dittills oannonserade tonsättare som Rossini och Wagner dök upp. Om Wagners 2 bidrag stod bara att Tannhäser och Lohengrin skulle framföras. Hela operorna? Knappast. Uvertyrer, preludier eller operakörer? Det fick vackert visa sig under programmets gång.

Efter en trevande konsertstart med en Rossini uvertyr, där stråkarna ibland spelade oprecist och enstaka blåsare inte spelade helt rent, hade tydligen orkestern värmt upp sig. Kommande insatser bjöd nämligen på inlevelsefullt spel med bra nyansering och stundtals präktig klang, och som medmusikanter till körsång hittade man bra klangbalans.
Kören kunde visa upp sig som damkör, manskör eller blandad kör med stor framgång. Den berömda Fångarnas kör ur Verdioperan Nabucco sjöngs (och spelades) med god nyansering och bra klang.

Andra konserthalvan omfattade Carl Orffs berömda tonsättning av sammanställda medeltida sångtexter kallad Carmina Burana (1937). Här framfördes verket i sin "stora" version för kör, tre vokalsolister och symfoniorkester med stort slagverk. Dirigent Jermosjkin hade redan i första konserthalvan visat att han inte drog sig för snabba tempi och den tendensen fortsatte han nu med. Kör och orkester hängde bra med och kunde både få det att svänga ordentligt respektive försjunka i meditativt lugn. Verket ställer extrema vokala krav, och körsopranerna kändes ibland något ansträngda. Av de tre solisterna fungerade Tamara Khodakova (sopran) och Emil Kanov (tenor) alldeles lysande, både i sång och mimiskt uttryck. Barytonsolisten Mihail Zhuliuk måste ha haft halsinfektion eller dylikt. Han underintonerade ibland och sjöng delar av sina partier en oktav för lågt. Tappert att över huvud taget ställa upp, men det blev inte bra för det.
Carmina Burana ger sammantaget ett enastående uttryck för levnadsglädje, något ensemblen utmärkt förmedlade. Stående ovationer för de medverkande till sist, en typ av ovation programmakare (arrangörer?) inte skall ha.

Fullmatad konsert med skönhet och förvirring

Euroconcerts konsert i Uppsala blev en blandad upplevelse, skriver Anders Bragsjö.