Fulländat och suveränt
Medelemmarna av Kungsbacka Piano Trio imponerade både var och en för sig och med sitt vältrimmade samspel när de spelade i Orangeriet på Örbuhus slott, skriver Gunnar Tibell.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Joseph Haydns tvåsatsiga Pianotrio Hob XV:31 i e-moll inledde konserten. Denna form var vid sidan av stråkkvartetten och symfonin en av Haydns specialiteter - han komponerade totalt över 40. Inför 200-årsminnet av tonsättarens död 1809 har Haydnfestivalen i österrikiska Eisenstadt beställt nya pianotrior, dedicerade till Haydn, av arton tonsättare från hela världen. I Örbyhus visade Kungsbacka Piano Trio omedelbart sin höga klass genom ett oerhört vältrimmat samspel. Kontakten mellan musikerna verkar helt spontan och bidrar till det fina intryck trion gör.
Programmets andra del var en överföring till pianotrio av Arnold Schönbergs gripande musikdrama Verklärte Nacht. Verket skrevs ursprungligen för stråksextett med inspiration från Richard Dehmels dikt med samma namn. Den skildrar det dramatiska samtalet mellan två älskande, där kvinnan berättar om sitt väntade barn med en annan man och mannen försäkrar henne om sin fortsatta kärlek, trots allt. I fem senromantiskt präglade satser blandas det lyriska med det nästan brutalt häftiga tonspråket till en lysande helhet. Trion gjorde kompositionen full rättvisa, både i de stillsamt meditativa avsnitten och i de intensivt påträngande delarna, där var och en för sig och i ensemblespelet uppvisade virtuos teknik och emotionell mognad.
Efter paus avslutade trion sitt program med Beethovens opus 97, den s.k. Ärkehertigens trio i B-dur, benämnd efter ärkehertig Rudolph av Österrike. Trion, som är Beethovens sista i genren, har ansetts vara det absoluta mästerverket för de tre instrumenten. I fyra välmatade satser utvecklar tonsättaren sin mångsidighet som tolkare av mänskliga känslor och sinnesstämningar, från det sublimt allvarsamma till det lekfulla. Återigen förförs man av trions fulländade framförande, som i första satsens underfundiga pizzicatoduett mellan stråkarna till ett festligt pianoackompanjemang eller i scherzots fugerade teman. Den långa tredje satsen är lika innehållsrik som den utförliga beteckningen Andante cantabile ma peró con moto med ytterligare två bestämningar. Fjärde satsens magnifika avslutning lockade fram ett extranummer, Scherzot ur Mendelssohns Pianotrio i d-moll, suveränt framförd i ett virvlande tempo.