Ett yrväder är han sannerligen också, det var inte många sekunder han var stilla. När han inte snubblade över gitarreffektpedaler och ryckte ur mikrofonsladdar dansade han ystert och ohämmat på ett sätt som påminde om de kosläpp som snart står för dörren. Ebbot som genom programmet ”Så mycket bättre” får sägas ha blivit i det närmaste folkkär kanske borde satsa på ”Let’s dance” som nästa tv-produktion. Men denna kväll var det utan tvekan musiken som stod i centrum. Ebbot backades upp av bandet ”The indigo children” som höll sig i bakgrunden, förutom då gitarristen Rebecka Rolfart (med ett förflutet i bandet Those dancing days) tillåts kliva fram och sjunga lead på en av låtarna.
I kontrast till huvudpersonen med sitt grånade skägg såg bandet verkligen ut som just barn, men det var inget att lura sig på då de besitter så väl branschrutin som kompetens så det räcker till och blir över. Hela ensemblen bar matchande uniformer vilket förde tankarna till Sergeant Pepper’s lonely hearts club band.
Överhuvudtaget är det nog ingen vild gissning att den gode Ebbot har lyssnat en hel del på Liverpools favoritsöner i sina dagar. Materialet på nya soloplattan ”For the ages to come” som släpptes på Ebbots 50-årsdag i februari växlar mellan slamrig psykedelisk rock och smäktande poppärlor som påminner mycket om den brittiska 60-talsmusiken i allmänhet och Beatles i synnerhet. Den morbida titeln till trots går det inte att göra annat än att njuta av så delikat popgodis som ”Drowning in a wishing well”. Det är för övrigt en av göteborgaren Ebbots många kvaliteter att han kan ta låtar som egentligen borde väcka negativa känslor och göra dem till rena glädjebomber.
På tal om psykedeliskt 60-tal kändes den avslutande covern av The Doors ”Light my fire” fullständigt logisk och Ebbot gjorde en tolkning som antagligen fick Jim Morrison att le nöjt var han nu än må befinna sig.
Det var svårt att avgöra vilka som var nöjdast med kvällen, glädjespridaren Ebbot eller publiken som taktfast ropade hans namn när han gick av scenen.