Det kunde förr i världen hända att en orkester leddes av en Stehgeiger, det vill säga en framför orkestern stående violinist. Nils-Erik Sparf, sittande på en hög stol, får väl utnämnas till kvällens Sitzgeiger. Konsertkvällens två solister tog direkt plats på scen och inledde med Kammarorkesterns stråkar plus generalbascembalo konsertens första verk, J S Bachs Konsert för oboe, violin och orkester c-moll.
F Mendelssohn Bartholdys Stråksymfoni nr 7 d-moll skrevs av en mycket ung brådmogen tonsättare, som redan lärt sig av sina föregångare. I symfonins fyra satser kan vi till exempel märka hur han i första satsen använder sig av barockens sekvensharmonik, i tredje satsen närmast utarbetar ett Beethovenskt scherzo snarare än en klassicistisk menuett och hur han i sista satsen har ett par tydliga fugerade avsnitt à la Fader Bach. Allt spelades distinkt och precist med all ungdomlig entusiasm musiken utstrålar.
I konsertens sista verk, Ludwig van Beethovens Symfoni nr 8 F-dur, märktes från början en inte alltid exakt precision i rubaterade avsnitt, liksom en genomgående dålig klangbalans stråk/blås. Men det tog sig! I tredje satsens menuett hanterades lekfull rytmik elegant, och snygga horninsatser i trion skadade inte heller. Sista satsens mycket livliga rondo verkade frusta av livsglädje, med sköna vilostunder däremellan. Det blev en passande livsbejakande avslutning på en konsert i höstmörkret. Bra jobbat, orkester och ledande Sitzgeiger, tycker jag!