Sättningen, med tre saxofonister och tre basister, är minst sagt ovanlig. Musiken blir också annorlunda jämfört med vad man brukar få höra i projekt som Lennart Åberg är inblandad i. Massor av fria improvisationer som det till att börja med är svårt att hitta någon tydlig röd tråd i. Inledningen där Lennart Åberg, Joakim Milder och Mats Gustafsson trevar sig in i konserten känns väl lös.
Snart börjar dock melodislingor dyka upp och försvinna och styckena får karaktären av riktiga kompositioner. En och annan i publiken kanske blir besviken, men det experimentella till trots är det musik som är relativt lätt att ta till sig och sjunka in i. Spelningen är den tredje i Lennart Åbergs konsertserie Meeting points där saxofonisten bjuder in musiker som vanligtvis inte spelar med varandra för att skapa nya musikaliska möten.
Något som kännetecknar Lennart Åbergs musikgärning är att han sällan tar i och briljerar i onödan. Det finns oftast ett slags tryggt lugn där han och musikerna han spelar med håller sig innanför ramarna för en ganska konventionell jazz och släpper loss all kreativitet innanför dessa.
På den här konserten är det annorlunda. Lennart Åberg själv gör relativt återhållna improvisationer, men sammanhanget gör att effekten snarare bli motsatt. Stämningen är genomgående melankolisk och speglar samtiden fint när det fragmentariska blir till en brokig helhet. Konstellationerna växlar. Det spelas både i duo och trio, men bäst blir det när alla sex musikerna spelar tillsammans och de olika uttrycken blandas och stöts mot varandra.
Sticker ut mest gör Mats Gustafsson vars bråkiga improvisationer fungerar bra som avbrott från det annars ofta meditativa musikflödet. Utan hans medverkan kunde det lätt ha blivit sövande. Nu blir det istället precis en sådan där brytpunkt som Meeting points är menade att vara. Där de olika musikernas skilda språk möts och krockar. Och där det blir uppenbart att så länge det är högklassiga musiker som håller i instrumenten så kan språkförbistringar vara positivt för kommunikationen.