Trettondagen, ja. Ännu är ju inte den glada julen slut, slut, slut. Det beror också på efter vilken kalender vi räknar; i Ryssland är tydligen det vi kallar trettonhelgen i själva verket början på julfirandet. Rysk julmusik är så gott som okänd i Sverige; en stor skillnad mot de engelska s.k. Christmas carols som i betydligt högre grad har blivit svenskt allmängods. Så Uppsala Vokalensemble gör nästan en missionärsgärning genom att låta oss bekanta oss med denna förunderliga sångskatt.
En solistkvartett hade kören också med sig och redan i första verket, en ”Konsert nr 6, Ära vare Gud” av D Botnjanskij, fick vi höra konsertant utbyte solister/kör i en jublande lovsång med stor dynamik och ett förvånansvärt lugnt slut.
Tre sånger av S Rachmaninov, skiftande i såväl svårighetsgrad och dynamik, men alla tre utsökt tolkade, med viss reservation för den andra som svajade lite ibland. Tonsättaren G Sviridov fick lämna bidrag med inte mindre är sju sånger. Alla sju framfördes med dynamik, känsla och precision trots sin mer fritonala stil, men fyra skilde sig alldeles särskilt positivt. Den första, en sång om en underverksliknande födelse, sjöngs med stor dynamik och vacker klang. Den andra, en mer formelartad bönesång, tolkades mycket uttrycksfullt. Något av konsertens höjdpunkt kom i den fjärde sången, mer fritonal och utförd i konsertant växelsång dam-/herrröster och tutti - vackert och spännande. Den avslutande Sviridov-sången, en lovsång till ”den välsignade treenigheten”, blev mycket trosvisst framförd.
Den mycket egensinnige tonsättaren Alfred Schnittke bidrog med tre sakrala sången. I den första var han som mest typisk: två körer sjöng varsitt eget material, lyssnaren fick själv ”binda ihop” det. De två följande sångerna var mer konventionella med ett lågmält ”Fader vår” med prakt- fullt slut som final. Säker tolkning av inte så lätt musik, direkt.
Sju ryska julsånger till avslutade programmet, samtliga i arrangemang av Aleksej Larin, den ende fortfarande levande av dagens tonsättare/arrangörer. En av sångerna är tydligen i bästa avseende internationell: Franz Grubers odödliga ”Stilla natt”. Men nog kändes det lite märkligt att höra den sången sjungen med rysk text! Arrangemanget var i alla fall snyggt. I fjärde julsången agerade solokvartetten försångare, dessutom tillkom slagverk (congas och claves vad jag kunde höra, jag såg dem inte) till god verkan och omväxling. Julsångskavalkaden slutade med ökad intensitet och prakt. Efter detta strålande slut bjöd solokvartetten på extranummer, något hymnartat lågmält, jag har ingen aning om vad det var, men vackert var det. Så har vi fått fira jul på ryskt vis också!
Anders Bragsjö