Vad kan vara bättre under Sacred Music Festival än att på Alla helgons dag uppföra musik av en av 1900-talets giganter både på vokal- och orgelmusikens område, Maurice Duruflé? I synnerhet då ett av 1900-talets viktigaste kyrkomusikaliska verk, dennes Requiem, komponerat 1947, denna kväll framfört i en senare bearbetning för kör, solister, mindre orkester och orgel.
Först spelade dock Andrew Canning orgelsolo : Duruflés Prélude ur orgelsvit,Op.5. Där hördes gregorianikliknande tonslingor, läckert raffinerade klangackord och extremt djup bas. Eteriskt svaga klanger också, men vilka fortissimi! I ett försvinnande borttonande mollackord slutade detta skickligt spelade fängslande stycke.
De gemensamma körerna sjöng så tonsättarens Fyra Motetter på gregorianska temata, Op.10. De sjöngs a cappella. Bäst tyckte jag om motett nr 2, Tota pulchra es, som sjöngs av damkör med välbalanserad klang i slingrande tonflöden och stor dynamik. Också den fjärde motetten, Tantum ergo, en veritabel uppvisning i polyfoni med sopraner och tenorer i konstfull kanon, imponerade mycket på mig.
Och så till sist - tonsättarens magistralt innerliga Requiem, byggt kring gregorianska melodier, något han livet igenom var fascinerad av. Verket är som en melodisk/dynamisk båge vilken börjar och slutar i innerlig ro men når sin kulmen i mitten i Sanctus-satsens enorma, jublande durackord. Orkestern hade utmärkt klangbalans med distinkta höjdpunkter i trumpeterna och de flera gånger förekommande insatserna av cellosolo. Orgelstämman var sannerligen inte bara till för förspel och kommentarer, den hade en aktiv och intrikat roll som klangfärgare i många satser.
Båda vokalsolisterna skötte sig ypperligt. Måhända var orkestern onödigt stark vid barytonso- listen första insats i Hostias, men det bättrade sig och hans myndiga röst klingade utomordentligt fint. Mezzosopranen hanterade det avkrävda stora röstomfånget med god precision och inkännande klang. Kören gav också den imponerande bevis på hur väl man hanterade inte bara klang och dynamik utan också verkets säkert mycket svåra ordföljande rytmik. Ett enastående bra framförande av ett verk vilket slutar i en durklang som önskan om ett evigt ljus till oss alla.