Förnämligt program i Giresta
20-årsjubilerande Girestamusiken bjöd i lördags på ett originellt program, framfört i samarbete med Ulriksdals Slottsteater, Confidencen och Lilla Akademien, en grupp undervisande musiker med säte i Stockholm, skriver Gunnar Tibell.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kjerstin Dellert medverkade som uppläsare. Historien om trädplanteraren kallas en fabel, men det verkar vara författaren själv som upplevt den - det finns en del självbiografiska inslag, inte minst från det nordprovencalska höglandet som han kände väl. Även sin tjänstgöring under första världskriget beskriver han.
Violinisten Hugo Ticciati hade gett idén till programmet och ledde själv sin unga grupp av stråkar, cellisten Dimitry Eremin, violinisterna Liana Svensson och Johannes Marmén samt violaspelaren Louisa Tatlow.
Dessutom medverkade, både som solist och i ensemble, pianisten Henrik Måwe.
Om musiken var avsedd att på något sätt illustrera de upplästa avsnitten var inte så tydligt. Det var dock inte nödvändigt att som publik leta efter sådana bindningar - både musikinslag och recitation blev var för sig mycket njutbara. För övrigt har Giono gett bilden av en mycket tystlåten trädplanterare och hans gäst, kanske författaren själv, får ensam fundera över det han ser.
Allvaret och stringensen i berättelsen framhävdes omgående genom att Henrik fick inleda föreställningen med Bachs Aria ur Goldbergvariationerna, ett under av formell skönhet, och så småningom, efter nära två timmar, avsluta med ett av Saties underfundiga pianostycken, Gymnopédie nr 1.
Som solist framförde han dessutom Brahms' Intermezzo Ess-dur op 117 nr 1 i en drömsk tolkning. Skicklig ensemblemusiker visade han sig också vara vid sin medverkan i satser ur pianotrios av Mendelssohn och Ravel.
Som sig bör i sammanhanget var det mesta av det musikerna bidrog med positivt, vackert och livsbejakande, som avsnitt ur Vivaldis De fyra årstiderna, Faurés Après un rêve, Cavatinan ur Beethovens Stråkkvartett op 130 eller den skönt spelade Sarabanden ur Bachs första svit för solovioloncell.
Lite av slitet i trädplanteringen illustrerades kanske av en sats ur Weberns Stråkkvartett nr 5 eller Moderato con moto ur Stråkkvartett op 68 nr 2 av Sjostakovitj.
Helt utanför programmet fick vi också lyssna till ett improviserat inslag med viola och violin från orgelläktaren. Kyrkans akustik gör att det fabelaktiga förstärktes genom att det var mycket svårt att lokalisera varifrån tonerna kom.
Som helhet blev det ett musikaliskt sett mycket förnämligt program där också scenografin, med entréer och sortier, i högsta grad bidrog till att skapa stämning.
Under det avslutande pianosolot försvann övriga medverkande sakta från scenen - det kändes högtidligt och den fabulöse trädplanteraren fick den hyllning han förtjänat.