På ett eller annat sätt måste de flesta artister utvecklas för att inte bli stillastående och dö ut. Den nya låten, bara presenterad som en låt som är ”lite svängigare med moderna rytmer” märker man att det jobbats ut en möjlig framtida riktning för bandet, men att det också kan stanna där.
Vad Den Flygande Bokrullen behöver i sin repertoar är snarare fler lugna delar som kan ge kontraster. Särskilt påtagligt blir det eftersom deras få avstickare i den riktningen är briljanta. Låten Koilen från senaste albumet med sin lugna inledning och ösiga slut hör till både skivan och konsertens absoluta höjdpunkter, dels för att det är en fantastisk låt i grunden och för att Den Flygande Bokrullen gör den i en snyggt nervig version, men kanske mest för att den bryter av och ger energi till de efterföljande tempostinna partierna.
Få svenska städer kan stoltsera med ett riktigt vasst klezmerband. Uppsala är en av dem och den här kvällen tackar Uppsalaborna genom att med solen i ryggen så gott som fylla Parksnäckans bänkrader. Sexmannabandet tackar i sin tur med att leverera en kraftfull och vältajmad klezmer.
Ett annat sätt för musiker att skaffa sig utmaningar är att experimentera med väsenskilt material. Även om Den Flygande Bokrullen hela tiden tycks röra sig i ett klezmervärlden så är musiken varierad och växlar ledigt mellan turkisk marschmusik, östeuropeisk klezmer och eget material.
Bandet klarar det komplicerade fint, men det är i de enklare och rakare partierna musiken blir mest kraftfull. I de bästa stunderna kommer rena tryckvågen från scenen och Uppsalapubliken kan njuta av ett uttryck som få band ens i världen kan matcha.