Här finns inte de expansivt sugande cantilenorna, den överskådliga orkestersatsen med sina långspunna stråkar eller de oslagbart effektiva och melodiösa ariorna. I stället möter vi en musik som i mycket pekar fram mot kommande decenniers filmmusik och rentav musikaler, ett raffinerat partitur som vid ytligt åhörande kan upplevas som fragmentariskt och splittrat men också som en ny musikalisk berättarteknik. Dock hör verket fortfarande till Puccinis minst spelade, trots en formidabel succé vid uruppförandet på Metropolitan i New York under Toscanini 1910.
I Stockholm har Flickan från Västern legat i malpåse sedan den första uppsättningen, då under den etablerade titeln Flickan från Vilda västern. Det är ännu möjligt att liksom dåtida recensenter 1934 förlöjliga den pojkboksliknande handlingen som ”rövar- och guldgrävarromantik”, den inbjuder måhända inte självklart till en djupgående karaktärsanalys. Troligare är dock att miljön, Kalifornien omkring 1850 befolkad av föregivet råbarkade sällar, bidragit till en fördomsfull syn på operan. Faktum är att skildringen efter en svag början faktiskt fördjupas och förtätas för att till sist kulminera i ett slags frälsningsdrama där barägarinnan Minnie ges stora möjligheter till en inkännande och mångfasetterad tolkning.
Premiären blev också mycket riktigt Minnies i Nina Stemmes suveräna gestaltning. Hon gör nu rollen för första gången och detta i uppenbart samförstånd med regissören Christof Loy och scenografen Herbert Murauer. Efter en oslagbar öppning i bästa Hollywoodstil speglar den lätt klaustrofobiskt gråmelerade scenografin grusad lycka och nostalgisk hemlängtan, ett dystert stråk genom den annars mycket dramatiska och tillspetsade handlingen där synkrona videoprojektioner fyndigt anknyter till stumfilmens estetik.
Som åhörare blir man kanske mindre berörd än av andra Pucciniverk men desto mer suggererad av den thrillerartade dramaturgin. Nina Stemme, vokalt i högform, utvecklar med total närvaro och övertygande utspel den krävande rollen som den högt strävande men utsatta Minnie. Även de övriga i triangeldramat, John Lundgren som den svartsjuke sheriffen och Aleksandrs Antonenko som Minnies älskade bandit, gjorde storartade insatser där det slogs gnistor i samspelet.
Med Pier Giorgio Morandi på pulten underströks partiturets många kvaliteter, en ambition som förverkligades med bravur av Hovkapellet i ett både lyriskt och dramatiskt spel med dynamik och udd. Applådåskor vi inte hört på länge kvitterade det förstklassiga samarbetet.