Fleetwood Mac lyfte i Globen

Ja faktiskt, om bandet heter Fleetwood Mac, eller rättare sagt 70-talsinkarnationen av detta från början brittiska bluesband.

I täten står alltjämt Lindsey Buckingham och Stevie Nicks som en gång var ett par både privat och på scen, men vars skilsmässa bildade utgångspunkt för många av de sorgstänkta, bitterljuva melodipoplåtarna på megasäljaren Rumours. Det märkliga när de nu står på scen tillsammans igen är att låtarna från den tiden gestaltas som ett alltjämt pågående drama kring kärlek, hopp och övergivenhet, i dialog med lyssnaren. Ofta med låtarna omknådade och omarrangerade, och en nerv som inte fanns i originalet.

Stevie Nicks har en numera ganska ärrad stämma, men också en tveklös scenisk närvaro i sin häxliknande utstyrsel. Närvarande är i högsta grad också Lindsey Buckingham som balanserar på gränsen till total hämningslöshet i flera av rocknumren, och visar vilken fullkomligt briljant gitarrist han är i solo- och duosånger som Big love och Landslide. Och det är kanske där, i de intimare sångerna, som Nicks och Buckingham gör starkast intryck. Liksom i Stevie Nicks vackra Sara, en återblick på stämningar från den amerikanska västkusten som avslutas med att de ger varandra en kram på scenen. Det må vara regisserat, men intrycket blir ändå liksom naket.

Och på samma gång har de en av rockens mest samtrimmade rytmsektioner i Mick Fleetwood och John McVie, den förre en gyckelfarfar i äppelknyckarbyxor som har en bibehållen frenesi i trumspelet och dessutom gör ett roligt soloinpass.
Vem sa att rocken måste ta slut vid 60?

Fleetwood Mac lyfte i Globen

Ett band som hade sina största framgångar för drygt 30 år sedan, och nu återförenas för en världsturné som mest bygger på de äldre låtarna, kan det bli så intressant?