Inledande ”The lion’s roar” är precis så magisk som bara First Aid Kit kan vara när de är som bäst. Medan förartisten Jo Rose har enorma problem med den stora konsertlokalen går systrarna Söderberg ut och fyller ut den utan att blinka. De har visserligen ett tremannaband som back up och turnéförutsättningar som de flesta svenska band bara kan drömma om.
Men det tar inte bort faktumet att de tillhör den där skaran artister som utklassar de flesta och får det att se lekande lätt ut. I den akustiska ”Ghost town” visar de dessutom att de inte behöver några som helst hjälpmedel. Energimässigt är den lika stark som de andra låtarna.
Att se First Aid Kit nu är lite som det måste ha varit att se Bob Dylan eller Joan Baez i New York i början av 60-talet. Med skillnaderna att The Gaslight Cafe lär ha varit mer ruffigt charmigt än Svandamshallarna och att ljudförutsättningarna är mycket bättre här och nu.
I jämförelse med ”The lion’s roar” från 2012 och ”The big black and the blue” från 2010 känns förra årets ”Stay gold” som ett mellanalbum. En bra skiva, men utan de där låtarna man tappar andan av flera gånger i rad. Live finns det inget som tyder på någon nedåtgående trend. De gamla fullträffarna som ”Emmylou” och ”King of the world” har växt sedan de spelades in och de nya låtarna är så fulla av liv att man knappt känner igen dem.
Historien om First Aid Kit är historien om två systrar som mognade till färdiga artister häpnadsväckande snabbt och vars drömmar slog in innan någon var beredd. De fick sina idoler från Bright Eyes som producenter. De fick spela in och turnera med Jack White. De rörde Patti Smith till tårar på en Polarprisutdelning.
Mellansnacken ljuder fortfarande av vördnad inför artisterna de har träffat och det är förstås en fantastisk resa de har gjort. Men nu är det hög tid för Johanna och Klara Söderberg att gå från fans till idoler och ta en ordinarie plats bland storheterna. Det finns inte många artister i världen som klarar av att matcha konserten de gör i Uppsala den här lördagskvällen.