Att folkmusik förknippas med Djävulen är antagligen lika gammalt som folkmusiken själv. Det gäller inte bara äldre tiders Sverige utan stora delar av världen och den romska musiken är inget undantag. Precis som i den svenska varianten är den vilda delen musik som man dansar till och som det är svårt att sitta still till även om man försöker.
De lugnare låtarna river i stället upp känslor. Man kan sammanfatta det som att djävulens musik är musik som man lätt förlorar kontrollen till.
Roby Lakatos brukar kallas Djävulens violinist, och i intervjun i UNT inför konserten sade han att han hoppades att publiken skulle dansa från första stycket. Någon dans i bänkraderna blev det inte på söndagskvällen, men även om förtrollningen inte bet så bra på Uppsalapubliken så kan Roby Lakatos ändå sägas ha fört in det djävulska i nya sammanhang genom åren. Romsk musik har spelats på fina konserthus tidigare men hans hybrid av folkmusik och klassiskt har öppnat dörrarna till en helt annan publik.
Med sig på scenen i Uppsala hade han sitt femmannaband på flygel, gitarr, kontrabas, cimbalom och andraviolin. Samtliga kunde sina saker, vilket främst i det här fallet betydde att lägga stabila bakgrunder för huvudpersonen att briljera över. Några få undantag blev det dock, som i Humlans flykt där Jeno Lisztes gjorde en makalös insats på cimbalom.
Roby Lakatos själv spelade stundtals så snabbt att det var svårt att hänga med i tanken, han målade upp bombastiska stämningar med några till synes enkla handgrepp och fick violinen att gråta i de melankoliska partierna.
I stället för dans fick Lakatos ovanligt entusiastiska applåder. De var välförtjänta. I de snabbaste och i de sorgligaste partierna var det lätt att förlora sig och glömma bort var man befann sig. Under resten av konserten gick det inte att låta bli att drömma sig bort till en krog med vin, rök, dans och smådjävlar vinande runt fötterna.
Där skulle musiken nå hela sin potential.
Bäst: Roby Lakatos exceptionella teknik.
Sämst: Det inte helt perfekta sammanhanget.