Julen är glädjens högtid, brukar det heta. När Sarah Dawn Finer stod på Konserthusets scen på torsdagskvällen, helt klädd i svart och påminde publiken om att julen snarare är en tid då man minns de nära och kära som inte längre finns ibland oss, då var det inte mycket till julglädje som genomsyrade lokalen.
När hon dessutom pratade om julhat och sjöng Joni Mitchells gamla hit River, en låt om hur skönt det vore om man kunde snöra på sig ett par skridskor och bara glida bort från allt vad julfirande heter, då var det inte heller så att man hoppade jämfota av tomtelycka.
Snarare kändes det som ett ärligt, uppfriskande och lite modigt tilltag, att problematisera julen, mitt under något så traditionsbundet och urbota juligt som en julkonsert.
Sarah Dawn Finers show framstod som rakt igenom äkta. Hon sjöng precis de favoriter som hon själv ville sjunga och hon gjorde det bättre än någon annan svensk sångerska inom populärmusik som jag över huvud taget kan komma på just nu.
Hennes teknik var helt enkelt bländande. Hon lät skir och svalt jazzig när det behövdes, varmt soulig när stunden så krävde och hon släppte ibland loss en rivig urkraft ur strupen som närapå blåste ur konsertsalen.
Med en sådan röst behövs inga tomteluvor, inget bensprattel och ingen konfettisnö. Det räcker för Sarah Dawn Finer att ensam ställa sig upp och sjunga för att det ska bli grandios underhållning värd att betala för.
Nu var Dawn Finer inte den enda stjärnan under torsdagens julkonsert. Hennes band, med bland andra trumpetarfenomenet Goran Kajfes och genomskicklige gitarristen, sångaren och doldisen Göran Eriksson, höll jämna steg med sin svåröverträffade frontkvinna.
En skojig och lustig julkväll var det knappast, däremot en av de starkaste konserterna jag har upplevt i den vanligtvis mycket snäva och förutsägbara julgenren.