Festival med stor spännvidd

Stefan Warnqvist tog del av en multimedieupplevelse med stor spännvidd, när årets upplaga av Femivalen ägde rum i Uppsala Konsert & Kongress på fredagskvällen.

Denji Mogensson Trio. Klara på piano, Boel på kontrabas och Julia på sång.

Denji Mogensson Trio. Klara på piano, Boel på kontrabas och Julia på sång.

Foto: Nina Leijonhufvud

Konsert2007-10-20 14:32
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kulturfestivalen Femivalen lyfter fram kvinnligt skapande i olika former och har blivit en tradition för Uppsalaborna. På programmet i år stod en konstutställning, experimentella kortfilmer och fem musikaliska framträdanden i olika genrer.

Bland musikerna var Agnes Härdelin först ut på banan. Ensam vid sin flygel förenade hon en stark och djup röst med en obändig vilja att göra det oväntade. Hon inledde med en Billie Holiday-cover och avslutade med en låt hämtad ur death metalgruppen Repugnants repertoar. Däremellan gav hon på prov på sin egen låtskrivarförmåga som drog åt det mörkare hållet. Det var ett av kvällens mest minnesvärda uppträdanden.

Malin Nilssons reflekterande vispop med texter på svenska och engelska följde härnäst. Hon inledde sin spelning på egen hand, men fick sedan hjälp av tre körsångerskor. Deras fyrstämmiga sång lyfte låtarna, särskilt den avslutande The hardest time.

Den värmländska syskontrion Denji Mogensen Trio gav ett sympatiskt intryck med sin minimalistiska jazz. Med ståbas, flygel och klockren sång tog de sig an en rad standards. Musiken var det inget fel på, men däremot kunde framförandet ha bjudit på lite mer glöd.

Ellinor Skagegård uppträdde denna gång utan band, men tillsammans med gitarristen Magnus Backström satte hon ny färg på sin skimrande höstpop. I dessa avskalade versioner framhävdes de många bottnarna i hennes pianospel, som är fullt av intrikata detaljer som smyckar ut melodierna. Att den helt nya låten Birds överträffade både de tidigare egna och den lysande tolkningen av The Cures Boys don't cry bådar gott.

Lindha Kallerdahl och Liselotte Norelius fick avsluta aftonen. Kallerdahl stod för ordlös sång, märkliga ljud och inslag på olika språk, medan Norelius lade ut ljudmattor med hjälp av en laptop och medtagen rekvisita. Det var ett experimentellt musikcollage och mycket originellt, men hade vunnit på att vara kortare.
Årets Femival, däremot, skulle ha vunnit på att få pågå i flera dagar som tidigare.