Fenomenal blandning

Två mästarpianister, den ene representant för 'seriös' musik, den andre känd för 'populärmusik' med kryddade improvisationer som viktig ingrediens, skulle mötas på konsertscen "i flygelperspektiv" enligt deras påstående. Hur löste man det? Jo, man kunde avlösa varandra med sina specialiteter eller duellera samtidigt. Man kunde upplysa om vad man spelat, alltid i efterhand för det fanns med avsikt inget program. Anekdoter om musiken och musiker flödade, ofta mycket roliga.
Båda konserthalvorna började med en pianist ensam på scenen. När andre pianisten anslutit sig och tog över, satte sig den 'ledige' pianisten i en länstol (gärna ryggen mot publiken) och drack ett glas vatten eller slappade. En listig mix av total närvaro och Brechts verfremdungseffekt gjordes alltså.

Men hur fungerade alltsammans?
Jodå, Pöntinen började ensam med Couperin och Scarlatti, lekfullhet och delikatess- ser kombinerade. Widmark avlöste med utdrag ur Bizets Carmen (Seguidillan och habaneran, bland andra), kryddade med högst personliga egna påhitt. Pöntinen fortsatte i habanera- spåren med stycken av Debussy och de Falla som levde sitt eget harmoniska/rytmiska kryddliv kontra grundpulsen. Hittills hade man varvat flygel/länstol, men det stycke som Pöntinen sedan spelade, ett ciss-moll preludium av J S Bach, övergick via Widmarks egen ciss mollmeditation till en veritabel tvåflygelduell.
Märkligt att de kunde låta så samspelta, när en (Pöntinen) spelar välvårdat och den andre (Widmark) utför mer vildsint buseri.

Andra avdelningen började med Widmark som ensam spelade fyra stycken, en blandning av Negro Spiritual, två kända örhängen och - publiken fick sjunga med i refrängen! - Elvis-klassikern I can´t help falling in love. Tunggung, polytonal krydda och psalmartad lyriskhet spelades i skön mix. Pöntinen-mix fortsatte med tre stycken, varifrån det sista Ligeti-stycket övergick till en bipolär konfrontation.
Stenhammars lugna September (Pöntinen) ställdes direkt mot Coltranes vilda Giant steps (Widmark), egentligen en hisklig kontrast, men förunderligt härlig.
Korsakovs Humlans flykt (Pöntinen) blev en passande slutsats efter duetten, men i Widmarks version av Blommande sköna dalar fick humlan vila sig.

Konsertens sista ordinarie verk, tre satser ur Stravinskijs Svit 2 (1918), där båda pianisterna tvingades följa noter (wow!), blev en fenomenal sammanfattning av konserten, så att säga via ombud. Marsch, vals och polska ironiseras över i melodik, harmonik och rytmik, något de båda musikerna var rörande överens om i rubaterat och på slutet passande tumultartat spel. Extranummer inräknat, go for it, boys!

Fenomenal blandning

Tisdagens konsert bjöd på såväl tunggung som psalmartad lyriskhet, skriver Anders Bragsjö.