Fennesz var utan tvekan Sacred Music Festivals mest otippade bokning. Jordi Savall satte liksom helighetsribban på torsdagens öppningskonsert med religiös musik från tio länder på en gång. Alla följande konserter hade sedan band till någon slags religion, utom den med Fennesz.
På pappret verkade det också idiotiskt att placera en framstående men smal electronicaartist i Storna salen på en festival där han inte hörde hemma, men det var i själva verket helt rätt. Visserligen var salen inte publikfylld mer än till en femtedel ungefär, men hans ekorika ambientnoise gör sig onekligen bäst i stora rum. I rum där musiken, som bland annat kännetecknas av blandningen av analoga instrument och elektroniska inslag, får slå ut. På Konserthuset har en elgitarr, vars riff mångfaldigas av ekot och blir en hel orkester med samma instrument, en framträdande roll.
Jordi Savalls konsert blev tung av alla historier och all laddning låtarna hade i sig. Fennesz musik är tvärtom helt tom på allt vad budskap och det mesta av tradition heter och där finns nog heligheten. I att man får fylla den med vad man vill. Som en bibel med tomma sidor färdiga att skrivas.
Ett par timmar tidigare hade fem musiker i likadant militärgröna skjortor radat upp sig bakom något som liknade datorskärmar i Sal B. Scenen skulle kunna vara hämtad ur en sience fiction-film från 60-talet om en dyster framtid. Det var tyst ett tag innan något som måste ha liknat djävulens musik betydligt mer än jazzen och rocken gjorde i sina lindor. Det gnisslade och brölade och sjöngs med mardrömslika strupsångsliknande röster.
Det handlade dock varken om någon helvetesvision eller dystopisk framtidsvision utan den koreanska gruppen Be-Beings föreställning Li & Sa. Efter den första oljudsstunden gick konserten över i en slags postmodern väv av konstmusik, traditionellt, konst och teknik där de olika rösterna blev tusentals som blandades med tusentals musikinslag. Ibland skar de sig mot varandra, ibland blev det samstämmigt.
Två buddistiska munkar kom in på scenen. De sjöng och dansade och verkade i allt sitt uråldriga traditionsbärande vilsna i den moderna verkligheten där andligheten lätt tappas bort i en virvel av oväsen, tidsbrist och solreflexer från skyskrapornas tusentals fönster.