Sitter man rakt framför henne ser det ut som om Maja Francis, likt en sagofe, stiger upp ur två enorma näckrosor som placerats vid scenkanten, samtidigt som hon lägger en avskalat vacker sång på ”Space Invades My Mind”. Little Jinders städade enäggstvilling hittar verkligen ett sammanhang att flexa sitt sångregister i när den enda nödvändiga backningen är en mjukt spelande gitarrist.
Att Francis, som efter samarbetet med Veronica Maggio befinner sig startgroparna för en stegrande kometkarriär, agerar förartist säger en del om vilket position som Seinabo Sey på rekordtid skaffat sig inom svenskt musikliv - och för den delen internationellt. Att redan slänga sig med begrepp som världsstjärna vore nog kanske ytterligare ett bevis på den medvetna hemmablindhet som vi journalister gärna tar till när en av ”våra egna” belönats med tre minuter hos Letterman.
Samtidigt är den gemensamma känslan på UKK i afton att vi upplever en artist som på många sätt befinner sig en högre dimension. Den text som vidrör hennes röst spelar automatiskt i en annan liga. En känsla som faktiskt nästan var lika påtaglig när 25-åringen på samma scen, med endast två EP:s i bagaget, för drygt ett år sedan drog igång sin första omfattande turnésväng. Vid tidpunkten var varken dekor eller produktion inte riktigt i fas med den Eriksgata som ”Younger” och ”Hard Times” hade plöjt upp.
Nu, under ”Let’s Pretend Tour”, är alla delar av konceptet Seinabo Sey i synk. Ljud & ljus sitter prickfritt, bandmedlemmarna har egna upphöjda plattformar att diktera över, och som kronan på verket (för att poängtera att ingenting mindre kan matcha Sey i lyskraft) har en jättelik silverkula monterats ovanför scenbygget.
Utan tvekan ett mäktigt inslag, men ändå dras min blick oftare till den skuggsiluett av Sey som under exempelvis ”Still” tornar upp sig på en av salens väggar och ännu en gång förenar henne med fallna storheter som Nina Simone. Även om Sey’s egna förebilder återfinns inom framförallt modern r’n’b och reggae ger hennes sällsynt välsignade stämband av klassiskt soulsnitt en klangbotten som är vida överlägsen majoriteten av sina nutida kollegor.
Första halvan av den knappt timmeslånga konserten luftas de få nya låtar som lagts till på repertoaren lagom till nysläppta debuten ”Pretend” - för att sedan följas upp med den knippe av hits vi numera kan varje vrå av. Mångsidigheten i uttrycket är anmärkningsvärd; kaxiga ”Easy” är en nykläckt stompklassiker, ”Poetic” hade gjort Mariah Carey grön av avund, ”Pistols At Dawn” är ett James Bond-tema utan tillhörande film och ”Hard Times” är… ja, ”Hard Times”. Fantastiskt.
kultur@unt.se