Konserten började inte bra. Några takter in i första verket blev det fel; stopp och omstart. Men när väl Mendelssohns konsertuvertyr 4, Die schöne Melusine, kom igång fick vi lyssna till stämnings - och temposkiftande musik om en tragisk sagogestalt, Melusina. Nyanserat, vårdat gestaltande spel (med välfraserade klarinett- och flöjtsoli) av ett inte så märkvärdigt stycke.
Men i konsertens andra verk, framförandet av Daniel Nelsons pinfärska konsert för kontrabas och stråkorkester fördes vi in i en värld av skapande fantasi som lyssnaren måste vara medskapande i. Spänningen mellan lek- eller fantasiobjekt och den mekanik som driver dem krävde både kontrast och samverkan mellan solist och orkester. Glissandi, flageoletter och ”slappeffekter” av strängar mot greppbrädan var några av de effekter som solist/orkester utförde. Alla fyra satserna var lysande, såväl i komposition som utförande.
Bäst tyckte jag om den tredje satsen, ”The scribe in the forbidden city”, där orkestern skirt andlösa klang kompletterades av flera inåtvänt sorgliga recitativ, högre och högre i tonhöjd, interfolierade av stråkackord. Ulla Ryman tolkade sin svåra solostämma på ett så till synes otympligt instrument som kontrabasen på ett bländande elegant och uttrycksfullt sätt. Hon, dirigenten och närvarande tonsättare fick välförtjänt långvariga hyllningar. Konsertens utan tvekan mest stimulerande verk.
Så till sist stor symfoniorkester för Schumanns Symfoni nr 2 C-dur. I framförandet blev utan tvekan den första satsen bäst, en gestaltning med ekonomi som förmedlade återhållen, spar- samt utlöst spänning. Andra satsens livlighet blev intressant bara i kortare sångbara avsnitt. Tredje långsamma satsen innehöll såväl innerligare melodislingor som en blandning av enkel och snårig harmonik. Märkligt nog var det sämre insatsprecision i det långsammare tempot.
Sista satsen kändes mest som en uppbyggnad till slutets ansträngt triumferande slut, trots omsorgsfullt detaljerat spel med eleganta rubati. Så fick vi en konsert som var magnifik i mitten men vars början och slut lämnade mycket i övrigt att önska.