Få schweitsare

Nittonhundratalets musikhistoria vimlar inte direkt av tonsättare från Schweiz. Här i Sverige är det väl mest frank Martin (1890-1974) som gjort sig bemärkt, särskilt då med sin Mässa för dubbelkör a cappella från 1926.

Konsert2008-04-20 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Denne den yngste av tio syskon tog intryck från Arnold Schönbergs tolvtonsteknik men blev aldrig någon slav under formen. Hans största musikaliska upplevelse tycks annars ha varit J S Bachs Matteuspassion.
Främst framstår Martin som en senromantiker av klass. Hans verk för cello och orkester uppvisar tvära kast, kantiga klanger och stunder av sublim skönhet. Christian Poltéra hantera det svårspelade stycket med bravur på et nytt album tillsammans med Malmö symfoniorkester under ledning av Tuomas Olilla-Hannikainen. Likaså gör han Ballade för cello och piano tillsammans med Kathryn Scott till en upplevelse. Hon spelar också 8 Preludes för piano på egen hand.

Av någon anledning tycks Martin vara aktuell just nu. Även ECM släpper ett album med hans musik, Triptychon. Där framförs hans spännande Polyptyque - Six images de al Passion du Christ för violin och två stråkorkestrar av violinisten Muriel Cantoreggi och Tyska Radions Filharmoniska Orkester under ledning av Christoph Poppen. Martins förmåga att integrera rösten med orkestern framstår tydligt i Maria-Triptychon där sopranen Juliane Banse sjunger lika skickligt som njutbart.

Om någon lyfte den danska konstmusiken i det tjugonde århundradet så var det Carl Nielsen. Som namnet antyder fokuserar The Young Danish String Quartet på musik av den unge Nielsen. Bar a25 år gammal skrev han som Stråkkvartett i f moll men blev redan när verket framfördes första gången positivt uppmärksammad. Sju år senare skrev han sin Stråkkvartett i Ess dur, dedikerad till Edvard Grieg. Båda styckena blandar expressiv kraft med en bit folklore och nationalromantiska stämningar. De unga danskarna spelar sin landsman lysande och kraftfullt.

Musik av Nielsens förebild Grieg spelar Megaron Orchestra på sitt nya album. Närmare bestämt Holbergsviten. Fast främst är det Béla Bartóks Divertimento som upptar albumet. Detta intrikata, numera standardverk för stråkorkester, görs elegant transparent utan att tappa den sammansatta klangen. Elgars Introduction and Allegro är enklare och görs i fin tappning av orkestern under Christopher Warren-Green.
Flöjtisten Anders Jonhäll satsar också han på tjugonde århundradets konstmusik. Glädjande nog lyfter han fram svenska moderna storheter som Arne Mellnäs, Per Mårtensson och André Chini. Trion gör alla utmanande musik som det krävs en virtuos som Jonhäll att bemästra. Men så har han också en guldflöjt.
Frank Martin: Poltréra/Scott (BIS/CMM)
Frank Martin: Triptychon (ECM/Amigo)
Carl Nielsen (Dacapo/CMM)
Megaron Orchestra: Grieg, Bartók & Elgar (Altara/Bonnier)
Anders Jonhäll: Flauto con forza (Phono Suecia)