Hiromis musik liknar ingenting annat eller snarare, den liknar mycket annat men det går inte att sätta någon etikett på den. Det gör inte hon själv heller. Det är mycket bråkig, svängig musik. I början tycker jag mig höra ekon av musik som jag känner igen. Än påminns jag – flyktigt - om Dave Brubeck, än om Oscar Peterson, än om Bill Evans. Innan jag har hunnit identifiera en har en annan tagit hans plats. Men det är inte allt. I sololåten "Wake up and Dream" utvecklar hon och varierar ett mjukt melodiskt, nästan schlagerlikt tema.
Hennes perfekta anslag avslöjar hennes klassiska skolning och lyssnar man noga kan man hitta även uttryck som kan ha inspirerats av Chopin, Debussy och kanske Schubert. Efter ett tag slutar jag försöka leta efter influenser och bara lyssnar. Den eruptiva energi som Hiromi släpper loss smälter samman allt till en legering som är något helt nytt. Konventionellt jazziga bitar växlar med furiösa urladdningar.
Hon är fullständigt ohejdbar i de mest intensiva partierna, bearbetar flygeln frenetiskt med knytnävar och underarmar och tävlar med Phillips om vem som kan göra mest ljud och ta herraväldet över musiken. Phillips har et stort antal trummor framför sig och slår på dem allihop. Både han och Jackson får tillfälle att visa att de är excellenta musiker.
Efter en och en halv timmes spel borde Hiromi vara utmattad men ser lika fräsch ut som när hon började. På tisdag kväll ger hon konsert i Madrid. Turnén fortsätter två månader till.