Exotiskt och folknära på samma gång

Värme och humor tar överhanden när Blå Congo släpper loss på Konserthuset, tycker Loretto Linusson.

Foto: Pelle Johansson

Konsert2011-05-08 13:31
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Även om namnet Blå Congo antyder en afrikansk koppling, är det i första hand en potatissort som utmärks av sin blåa färg. Blå Congo är en utmärkt metafor för niomannakören som i huvudsak sjunger mer eller mindre kända låtar arrangerade för a capella-sång. Det är folkligt och exotiskt på samma gång, men också ”väl rotat i den Uppländska myllan” som de själva uttrycker det. Under det dryga decennium som de har sjungit har de således skaffat sig en trogen publik som denna ljumna vårkväll hade bänkat sig på Konserthusets B-scen. Uppsalakopplingen fanns även angiven i titeln på konserten, Varning för höga flöden, som direkt för tankarna till bryggorna kring Fyrisån som om vårarna intas av alla möjliga sorters folk.

Temat för kvällen är kärlek och en historia om relationernas kretslopp berättas. Kärleken är universell, vilket representerades av de olika ”typerna” som sångarna gestaltade: studenten, luffaren, hemmafrun och revolutionären var några av dessa. Det allmänmänskliga fortsatte som röd tråd i det breda låtvalet där Beatles och Sting varvades med spansk smörsång med latinorytmer och traditionell folksång med afrokänsla. Vissa arrangemang av låtarna var helt fulländade för gruppen, som den traditionella Mwen sot anba och En reel halling. Ibland kunde det dock bli torrt som i den totalt distanslösa Calling You eller i den svenska versionen av Beatles Help.

För att ro i land med en a capella-kör som sjunger den typen av arrangemang så fordras det oklanderliga och vältrimmade röster. Det har inte medlemmarna i Blå Congo. Ibland kunde någon hög ton träffa snett och ibland var fraseringen inte helt perfekt. Men på ett märkligt vis kommer Blå Congo faktiskt undan med det ändå. Tack vare medlemmarnas individuella utstrålning och karisma, där ingen överglänser någon annan, bildar Blå Congo en scenmässig helhet som blev som bäst när man släppte loss och släppte fram värmen och humorn. Och även om det fanns en del djupa dalar var topparna desto högre och blev det som till syvende och sist lämnade det bestående intrycket. Och vem hade förresten kunnat tro att en kärleksförklaring på finska kunde bli så fylld av het passion?

Konsert

Blå Congo Varning för höga flöden.
Konserthuset, lördag 7 maj

Bäst: Derroche de Amor och En reel halling
Sämst: Hjälp, svensk tolkning av Beatles Help