Eva Dahlgren har i fyra decennier varit en del av svenskt musikliv. Med sitt album En blekt blondins hjärta gjorde hon pyramidal succé och den musiklyssnande allmänheten tog henne till sitt hjärta. Hennes demonstrerade sårbarhet och självutlämnande känslomässiga nakenhet berörde lyssnare i alla åldrar och hennes vemod klingade, tycktes det, i vacker harmoni med det svenska kynnet. Det var för 25 år sedan. Sedan dess har Eva Dahlgrens framträdanden skett oregelbundet och efter utgivandet av Petroleum och tång 1997 gjorde hon en längre paus. I våras fick dock alla hennes talrika fans anledning att glädja sig. Då kom albumet Jag sjunger ljuset med melodier och texter som klingar direkt sprungna ur hennes hjärta. Utanförskap ställs mot integritet och genom albumet går en innerlig önskan att höra till och att få öppna sina armar för någon.
Albumets framgång har resulterat i en turné där Eva Dahlgren framför nästan alla de nya låtarna plus några av hennes mest kända sedan tidigare. Turnén avslutades i Uppsala på lördagskvällen och publiken strömmade till. Men den som har lyssnat på albumet måste haft svårt att känna igen dem på konserten. Sångerskans fortfarande vackra röst lyfts på studioinspelningarna fram av återhållsam (låt vara litet konventionell) instrumentering och texterna är lätta att uppfatta. På konsertturnén ackompanjeras hon av en femmannagrupp under ledning av Johannes Berglund som lägger på ett tungt, discofierat syntkomp med bitvis skärande dissonanser och med en volym som om det handlade om en utomhuskonsert i Botan. Sången dränks ofta och texterna når endast sporadiskt fram.
Missförstå mig inte. Det är inte dåligt. Musikerna är duktiga och det finns klang och rytm hos gruppen som bär musiken framåt med en styrka som man är ovan vid att finna i Eva Dahlgrens sällskap men faktum kvarstår, texterna går inte fram och de är ändå kärnan i hennes konstnärskap. Sångerskan stöttar istället upp sitt framträdande med sympatiskt mellansnack och på strategiska punkter serverar hon klassikerna En ängel i rummet och Vem tänder stjärnorna.
Konserten lämnar ändå flera djupa bestående intryck. Skönheten i öppningsnumret Hela världen står i blom; den gränslösa längtan i Sommarens sista dagar och den enastående Filmen om oss, tillägnad Ingrid Bergman. Och många fler – om ni inte uppfattade de fina texterna på konserten så finns ju albumet att tillgå.