Harpisten till La Cappellas konsert ”I juletid” hade tyvärr insjuknat och en reserv – Jennie Åbrink – hade kallats in.
Endast en liten programändring behövdes. Jennie spelade inledningsvis helt solo i stället för B Britten stycket Vid en källa av den franska harpisten och tonsättaren H Renié, finkänsligt och elegant. Därefter följde programmet helt förbestämd ordning. Den gamla adventshymnen Världens frälsare… gjordes i en idéversion av dirigent Margeta själv med melodi, kanon i kvartintervall, dubbelkanon i kvartintervall och till sist första frasen ett par gånger till bordunklang. Snyggt! Sedan dalakoralvarianten av Bereden väg.. i välklingande arr av U Emanuelsson.
De riktigt ”tunga” tonsättarnamnen låg i mitten av programmet, och där kom också mycket riktigt konsertens musikaliska höjdpunkter. Ur Brittens alldeles enastående A ceremony of carols framfördes två satser vilka gav oss både mystik och jubel i enastående tolkningar av kör och harpist tillsammans.
G Verdis sång Laudi alla vergine Maria är mycket svår i sin kromatiska harmonik, sina krav på stora röstomfång och dynamik, detta tolkat med stor inlevelse.
Några mer intetsägande sånger av en italiensk, en ukrainsk samt en brittisk kompositör ledde så fram till den för en enstöring som kompositören Reger överraskande lättillgängliga sången Marias vaggsång där kör och harpa gav musiken passande insmickrande smak. Det direkt därpå följande arret av Grubers julklassiker Stilla natt gav dock helt onödiga harmoniska kryddor åt en enkel melodi.
Det låg något symboliskt i att den av europeisk julmusik präglade konserten avslutades med ett ”potpurri” av brittiska carols och en österrikisk julsång arrangerade av en amerikan (Kirby Shaw). La Cappella sjöng passande nog a capella, och nog var det en glad julstuvning vi fick avnjuta till sist. Men det var inte riktigt slut med det. Som dessert bjöds vi på en sats till ur A ceremony… och repris på arret av Bereden väg… Blir det inte en God Jul nu så börjar jag misströsta om mänskligheten.