Ett värdigt avstamp för Jöback

Peter Jöback satsar på en nedtonad föreställning under höstens turné, något som passar Maria Nilsson fint.

Söndagskonsert med Peter Jöback på Konserthuset i Uppsala.

Söndagskonsert med Peter Jöback på Konserthuset i Uppsala.

Foto: Kattis Strömgren

Konsert2010-10-18 12:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Peter Jöbacks höstturné må vara stor sett till antalet spelningar och spelställen men själva föreställningen är av intimare karaktär. Dels kommer uppbackningen endast från en trio, om än en begåvad sådan bestående av Charlotte Centervall, Rickard Nilsson och Ricard Nettermalm på klaviatur, slagverk, gitarr, dragspel, munspel, såg och körsång. Dels är låtmaterialet ett urval av hans egna favoriter samt fansens mest önskade diton. Dessutom kretsar mellansnack, såväl som låtval, ofta kring den lilla människans kamp och rätten att leva sitt liv på sitt eget vis.

Symboliskt nog inleder Jöback med En sensation, hans melodifestivalbidrag 1990, då han kom näst sist. Idag gör han den naturligtvis med en helt annan säkerhet och tillsammans med anekdoter från karriären och extranumret Hollow – årets melodifestivalbidrag då han också kom näst sist, men som framförs med en otrolig glöd – blir det som ett bokslut över ältandet av barndomen.
Den kraftfulla rösten och teatraliska ådran tyglas, kvällen bjuder på en nedtonad Peter Jöback som vet när det passar att ta i från tårna, som i Guldet blev till sand, där det inte är långt kvar till gåshuden. Scenen är enkelt men snyggt utsmyckad med två rader glödlampor längs golvet och en fond av namnet skrivet i likadana lampor. Det är elegant femtiotalsamerikanskt och ljussättningen ändras perfekt efter kvällens olika tempon.

De covers som är hämtade från fjolårets skiva East side stories fungerar för det mesta utmärkt som personliga berättelser. Att försöka överträffa Michael Stipes återhållna smärta i Everybody hurts borde ingen försöka göra, men Jöback lyckas desto bättre i Travis glädjefyllda Sing och en mexikanskinfluerad tappning av Chris Isaaks Wicked game.

Några låtar blir ofrånkomligt passager under de två timmarna och avslutande Thank you, samarbetet med norska Secret Garden är förvånansvärt trist, men överlag förmår Peter Jöback variera och hålla intensiteten uppe både med gaspedalen i botten och med ett ägg under den. Ett värdigt avstamp in i nästa fas av Peter Jöbacks karriär.

Peter Jöback
Uppsala konsert och kongress, söndag 17 oktober