Ett upplyftande verk för åhörarna

De finns, som anser att den med revolutionära sympatier utrustade Friedrich von Schiller skrev sin dikt "Till glädjen" med avsikten att ordet Freude (glädje) skulle kunna bytas ut mot Freiheit (frihet). I det krigshärjade Europa kändes det rätt att istället tänka in ordet Frieden (fred) och därför blev temat ur Beethovens nionde symfoni fredsprojektet EU:s inofficiella sång. I denna anda framfördes symfonin i lördags på ett utomordentligt sätt av Akademiska kapellet under Stefan Karpes ledning. I detta enorma verk gäller det (precis som i EU) att alla de krafter som finns inbyggda hålls samman och att ingen tillåts dominera. Detta löste Karpe skickligt.

De musikaliska utbrott som partituret innehåller var dämpade och verket gavs en mer sinnlig tolkning. Första satsen hade spänst och svikt och blev en högtidligt klingande inledning. I den rastlösa andra där träblåsarna fick utmärka sig byggdes en spänning upp som dock lade sig i den rofyllt gungande tredje satsen. Verkets kulmen, den avslutande fjärde, uttryckte inte uppror utan just ren glädje. Barytonens O Freunde?var följdriktigt snarast en vänlig uppmaning som sade att det finns trots allt mycket att glädjas åt. Jag hade bara önskat ett något långsammare tempo i satsen, då hade nog också en del små missar i blåsarnas insatser kunnat undvikas.

Uppsala Vokalensemble, som studerat in verket under sin ledare Maria Goundorina, gjorde en strålande prestation. Solistkvartetten Susanna Levonen, Matilda Paulsson, Michael Weinius och Jakob Högström representerade olika sångstilar men gjorde alla utmärkta insatser. Paulsson hördes dock, troligtvis genom sin placering på scenen, litet sämre än de övriga - aulan är problematisk. Orkestern spelade förträffligt och särskilt cellostämman fick glänsa med en varm och fin ton.

Få musikaliska verk har en lika upplyftande effekt på åhörarna som detta och vid dess höjdpunkt, som enligt min mening är den underbara slutkvartetten, är man nästan övertygad om att människor kommer att förstå att de är bröder och att krig kommer att höra till historien.

Ett upplyftande verk för åhörarna

Schillers och Beethovens visioner lever fortfarande men inte som revolutionsromantik. Hymnen till glädjen är idag lika mycket en hymn till freden.