Thåström är utan tvivel ett unikum i svenskt musikliv. Han skulle kunna göra det lätt för sig, vila på lagrarna och göra succé genom att bara framföra sina mest välkända låtar. Ett gäng Ebba Grön-klassiker, de största Imperiet-hittarna och publikfavoriterna från soloalbumen. Men tack och lov gör han inte så, att stryka sin publik medhårs har aldrig varit hans grej. Istället drar han åt industrirockhållet till, framför de låtar som ligger honom närmast här och nu. Räds varken furiöst slammer eller det mest avskalat sköra.
När Thåström och hans musiker kom till Konserthuset på torsdagskvällen hade sal D på gatuplan var det lätt att glömma att man befann sig i centrala Uppsala en ljummen vårkväll. Istället kändes det som att ha blivit förflyttad till en skum rockklubb på en bakgata i ett svavelosande industriområde. Dekoren gick i nyanser av svart och grått, scenbelysningen skiftade i kalla nyanser av rött, blått och vitt och när musikerna gjorde entré förstärkte deras svarta kläder känslan av en skuggrik skymningsvärld. Thåström själv gick fram och tillbaka över scenen som en osalig ande, som om han hade alla världsproblem att lösa innan gryningen och plågsamma demoner att jaga ur sig själv.
Kvällen handlade mycket om de senaste tre skivorna. Texterna har blivit både än mer personliga och egensinnigt gåtfulla. En stor del av hans särart ligger i just sättet att hitta formuleringar och fraseringar som ger lika tydliga som originella bilder på lyssnarnas näthinnor. Det är mörka landskap han målar fram med sina ord, och den intensiva rastlösheten i kroppsspråket förstärker intrycket att allt han gör är hudlöst och äkta. Här finns ingen cynisk beräkning om hur man ska vara för att få igång publiken, snarare känns det som att han är i sin egen värld nästan ovetande om att publiken ens är där.
Musiken byggde upp lager på lager av slagverk, tunga gitarrer och dovt ödesmättade pianoslingor runt Thåströms halvhesa röst. En låt som den tio år gamla Ingen neråtsång började i lågmäld återhållsamhet, för att bygga upp allt mer av slammer, tyngd och kraft ju längre den fortgick. Den snart tre decennier gamla Imperietlåten Kriget med mig själv smälte in väl bland de nyare låtarna och hade i denna tappning lika gärna kunnat vara en av låtarna från den aktuella skivan.
Kvällen hade många stunder av musikmagi, och Thåströms och musikernas förmåga att skapa kontraster mellan det tungt industriosande och det mjukt avskalade gjorde spelningen till en storartad upplevelse. Thåström är och förblir i en klass för sig.
BÄST: Thåströms kompromisslösa integritet.
SÄMST: Att de stora fönstrena ut mot Sivia torg släppte in för mycket ljus i början av spelningen.