Att Tonbruket tidigare under lördagen bidragit med lyster i Konserthusets intressanta brunchshowkoncept vid namn ”Carte Blanche” kunde inte vara mer träffande. Medan andra fullinstrumentala grupper ofta brottas med att undvika den vägg mellan band och publik som kan uppkomma när inåtvända virtuoserier får fritt spelrum presenterar Tonbruket knappt ens några enstaka partier när deras mångsidiga jazzrock svävar över sina åhörares huvuden. Influensdörrarna står på vid gavel, lekfullheten är genomgående smittande och kapitlet i musikerhandboken märkt ”genreregler” är utrivet sedan länge. Att man enkom spelar Beatleslåtar när publiken letar efter sina säten väljer jag att tolka som tecken på denna hållning fri från ängslighet.
Ordet ”supergrupp” är ett favoritord bland tidningsmakare som överanvänds på daglig basis, men i en svensk kontext är det fullkomligt brukbart i just det här fallet. Projektet, som sjösattes av Dan Berglund 2008, känd för att ha skött basistuppgifterna i Esbjörn Svenssons prisade jazztrio, flankeras av inga mindre än rutinerade slagverkaren Ola Hultgren från Wildbirds & Peacedrums, Per ”Texas” Johanssons före detta gitarrist Johan Lindström och välbekanta klaviaturoraklet Martin Hederos ifrån numera insomnade The Soundtrack Of Our Lives.
Hederos fullkittade klaviaturpark dominerar scendekoren. 42-åringen är också en imponerande härskare av sin domän när han lätt och ledigt flänger mellan piano, orgel och synth, och pekar ut vilket håll den musikaliska exkursionen ska ta vägen härnäst. Även Lars Norén-kopian Berglund tillåts briljera med skrytsamma bassolon av den högre skolan. Werliins precisa vispande till trots så är jazzinslagen faktiskt inte mer än en dold utgångspunkt. Stommen överskuggas istället av Pink Floyd-kosmiska utsvävningar där bara universums omfång sätter begränsningarna. Andra stunder, när man är som allra crescendotörstande och karga, så ligger postrockarna Mogwai’s igenväxta gitarrmattor nära till hands. Att den färskaste albumgiven ”Nubium Swimtrip” är inspelad i klassiska Abbey Road-studion har även det satt sina naturliga spår. Varje nytt skivkapitel sedan debuten har trampat upp nya outforskade marker som bidrar till en låtlista full av trevliga överraskningar.
Konsertens finaste minuter återfinns i slutskedet av ”Balloons” och ”Vinegar Heart” där Lindströms gitarr dikterar villkoren och belönas med entusiastiska tillrop. Även det märkbart närvarande nordiska vemodet under ”Grandma’s Haze” är ett minne värt att konservera i det tilltagande höstmörkret.