Egentligen ett rätt hopplöst scenkoncept - fyra farbröder som står mer eller mindre orörliga vid varsin klaviaturförsedd dator. Man kan inte ens vara säker på att de producerar något musikaliskt i stunden, eller om de mest bara kollar att maskinerna fungerar.
Men tyska Kraftwerk är kult, föregångare till allsköns electropop, techno och house, samt numera insläppta på finställen som Tate Modern och likaså delaktiga i Moderna muséets nya utställning Dansmaskiner. Men är dessa 1970-talsfuturister alltjämt moderna? Ja, på liknande sätt som Fritz Langs framtidsfilm Metropolis fortfarande kan kännas modern. Eller retro-modern.
Med minituöst synkroniserade bildcollage i 3D på storskärm understryker det pågående gästspelet på Cirkus - utökat till fyra utsålda konsertkvällar - att Kraftwerk vill leverera ett ”allkonstverk”, en helhetsupplevelse.
Och man slås redan i inledande The Robots av styrkan i detta, i det minimalistiska och starkt stiliserade draget i både bild och digitala klanger. Ett uttryck som delvis tycks förmedla en naiv, tidig industriell fascination över tekniken, samtidigt med drag av stålkyla och maskinellt förfrämligande. Ja även ironi och en ibland rent skrattretande retrokänsla i gammeldags prylar och effekter som studsar upp på bildskärmen.
I kontrast till gruppens stelhet på scen beskriver musiken ofta maskinell rörelse av olika slag, det må vara bilar, tåg, cyklar eller radiovågor. Den framåtskridande pulsen är en del av Kraftwerks styrka.
Fast om gruppen nu vill skildra mötet människa-maskin så handlar det egentligen rätt lite om människan. När animerade folkvagnar och Mercedesar svischar förbi är rutorna spegelblanka och man ser inte om det sitter någon däri. De projicerade bilderna och nygamla syntljuden kan i stunder mer påminna om ett slags animerad barn-robot-värld, exempelvis i Music non stop.
Men trots att låtmaterialet är väl bekant (Kraftwerk har bara gjort ett nytt album sedan 1986), och att Ralf Hütter är ende kvarvarande originalmedlem, har man som konsertbesökare ändå svårt att inte förföras av den välsmorda integreringen av det visuella med Kraftwerks klassiska låtar - alltifrån Autobahn som blev gruppens genombrott, till den pulserande cykelmusiken på 2003 års Tour de France.
Det är musik utan större tuggmotstånd, med delikata små melodier som kontrast till det maskinella. Kanske är det i dessa ibland lite sorgsna melodier som Kraftwerk har sitt mest mänskliga drag.