Ett fladderfritt The Plan
Andreas Jakobsson såg The Plan som levde upp till förväntningarna.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att Jensen är en skicklig hantverkare råder det ingen tvekan om. Katalinspelningen är en rakt igenom väl genomförd tillställning. Däremot tänder det bara till riktigt vid några få tillfällen och då handlar det oftast om de lite äldre alstren. Ett undantag är Ruthless Eyes som får minst två extra dimensioner jämfört med på skiva.
Mestadels får man dock lätt känslan av att Theodor Jensen och hans två medmusiker inte har speciellt roligt på scenen. De är där för att göra ett jobb som består av att beta av låtlistan på ett korrekt sätt och är inte ute efter att överraska någon.
Liksom Håkan Hellström är Theodor Jensen en före detta Broder Daniel-medlem. Men från samma utgångspunkt har de två nästan utvecklats till varandras motsatser. På det första självbetitlade The Plan-albumet kunde man fortfarande höra en låtskrivare som med ett stråk melankoli ständigt närvarande ändå hade ambitionen att göra lättlyssnad och flödande popmusik. På den senaste är det fortfarande snygg pop, men betydligt försiktigare och ganska slätstruket.
Live blir kontrasten till Håkan Hellström också påtaglig. Theodor Jensen är långt ifrån någon stor scenpersonlighet och anstränger sig inte för att vara det heller. Korthuggna mellansnack och en nästan obefintlig publikkontakt. Trots det fungerar The Plan relativt bra live. Mest på grund av stor spelskicklighet och en noggrannhet som inte lämnar något åt slumpen. Men det är också den noggrannheten som gör det lite tråkigt. Personligen skulle jag föredra lite mer Håkan Hellström-fladdrighet och missade ackord. Något som livade upp en aning. Men då talar man ju egentligen om ett helt annat band. The Plan är ju vad det är och den här kvällen är det precis vad man kunde förvänta sig.
The Plan
Katalin
10/2
Katalin
10/2