Det är alltid intressant att studera vilken publik som lockas fram av olika artister. När färöiskan och alt-pop-stjärnan Eivør Pálsdóttir spelar på Uppsala Konsert & Kongress verkar hon dra till sig en stor publik i kategorin ”organiska åttiotalister” – med andra ord den målgrupp som jag själv i kan tyckas tillhöra.
En åttiotalist har under hela skolgången fostrats i kompromisslöst miljötänk: att förstå vikten av källsortering och att spara el och vatten (jag har själv tävlat i vilken klass som kunnat vika flest mjölkkartonger på kortast tid). Vi har lärt oss att värdesätta det autentiska, oavsett om det är kemikaliefria och rättvist producerade produkter eller – i fallet med Eivør – musik som pekar mot ett liv bortom ekorrhjulets vardag.
Musikaliskt rör sig Eivør i gränslandet mellan konst och pop, med inslag av folkloristik och en viss hårdrocksinfluerad estetik. I den föreställningsvärld som målas upp är det inte självklart att människan använder sig av teknologin i syfte att tämja naturkrafterna – det kan lika gärna vara naturen som definierar villkoren för hela vår existens.
Samtidigt hade naturupplevelsen och associationerna tett sig mycket annorlunda utan tekniken. Tänk bara hur den episka ”Trøllabundin” – med schamantrumma och solosång – hade låtit utan noggrant utmejslade ljudeffekter. Ö-borna är högst medvetna om hur viktig efterklangen är för att ge musiken den perfekta inramningen och väcka de rätta associationerna till liv.
Lyckligtvis bjuder Sal B på UKK på närmast ideala förutsättningar för Eivørs musik. Med akustikbehandlade väggar och en ljud- och ljusanläggning i toppklass är det svårt att misslyckas. Den isländske ljudteknikern Hallur Jónsson rattar inlevelsefullt och känns lika lycklig som ett barn i en godisaffär. Det märks att han tar sitt hantverk på lika blodigt allvar som musikerna, och förtjänar att nästan att nämnas som den fjärde instrumentalisten.
På scen samsas Eivør med trummisen Høgni Lisberg samt basisten och keyboardisten Mikael Blak. Tillsammans med ljudteknikern skapar de ett enastående, drömskt och filmiskt välregisserat allkonstverk där ingenting lämnats åt slumpen. Det är upplägg som lätt kunnat bli pretentiöst, men som lyckligt nog aldrig går över denna gräns. Eivør och hennes musiker har stor rutin, självdistans och utstrålar en sådan pondus att det aldrig ens är i närheten.
Eivør växlar sömlöst mellan olika sångtekniker och Lisberg skapar ett rytmiskt fundament med elektroniska trum-pads och olika slagtekniker. Det är verkligen en kontrastrik upplevelse där musiken aldrig förlorar sin stringens.