Enriques konsert är publikens konsert

Det finns ofta en punkt i en popidols karriär när han eller hon söker sig bort från tonårspubliken och för att nå en vuxnare lyssnarskara. Till den punkten har inte Enrique Iglesias kommit. Han skiter högaktningsfullt i vilken publik som har mest kredd och omfamnar sin roll som flickidol. Sättet han gör det på är lustigt och rart - och ibland småjobbigt att se på.

Enrique Iglesias har under sin tolv år långa vistelse i rampljuset haft en hel rad hits. På scenen i Stockholm framstår en del av dem i all sin tunna ickeglans, som förutsägbara Rhythm divine, medan andra får en charmig inramning av värme och spanska light-gitarrer, som Chica de ayer eller Bailamos. Enrique Iglesias odlar en märklig rännstensungeimage genom att sjunga med armen framför ansiktet och krypa ihop i låtsasblyga poser. Han vaktar sin sånginsats med sekundprecision, under första halvan av konserten spelar han på säkerhet och låter körsångarna ta hand om de höga tonerna. Med andra ord låter det aldrig dåligt, men heller aldrig fantastiskt. Eller jo, dåligt låter det faktiskt i hopplöst melodifestivalrockiga Don't turn off the lights - och en illa placerad cover på Knockin' on heaven's door, i falsett.

Publikfrieriet tar andra former än det vanliga "Stockholm we love you!". Enrique Iglesias tar kort med fansens mobiltelefoner, bjuder ett gift par att hänga i hans soffa på scenen. Som grande finale sjunger han Hero med 16-åriga Frida på scenen under en stor romantisk spotlight. Han sjunger i hennes öra och hon vinkar till resten av publiken som en riktig vinnare. I låtens slut försvinner de tillsammans genom scenens golv. Jag skruvar mig lite i bänken, det är så lätt att vara vuxen och cynisk. Men trots en del bleka låtar gör Iglesias en show av det hela och min inre tonåring jublar.

Enriques konsert är publikens konsert

Enrique Iglesias omfamnar rollen som flickidol. Johanna Åberg skruvade på sig i bänken ibland, men hennes inre fjortis jublade.