Nick Lowe kan blicka tillbaka på en karriär som är närmare fem decennier lång. Den kommersiella storhetstiden må ligga några decennier bakåt i tiden, men på de senaste skivorna har han fått en kreativ nytändning. Det märktes också när han på torsdagskvällen återkom till Uppsala för att spela på ett närmast fullsatt Katalin. Lowe och hans band bjöd på en generös låtlista där de tidlösa klassikerna mötte låtar ”så unga att de precis fått sina första jobb som varuuplockare”.
Även om Lowe gissningsvis har spelat en del av sina hittar tusentals gånger vid det här laget lyckades både han och bandet framföra dem med engagemang och inlevelse. Musiken andades femtiotalsrock och nutidspop på en gång, och Lowes mjukhesa stämma gav briljant färg till det bitterljuva vemod som fyllde många av texterna. Den allestädes närvarande självdistansen och glimten i ögat är en av hans styrkor som textförfattare och på Katalin imponerade förmågan att sätta ihop låtlistan så att den kändes som en sammanhängande berättelse.
I mitten av spelningen kom klassikerna slag i slag. Den tidlösa kraften I Lowes låtskatt imponerar och på Katalin överträffade dessa gamla pärlor utan tvivel originalversionerna. Även hans nya låtar förtjänar att bli lika stora publikfavoriter och de smälte bra in med det mer välbekanta materialet.
Lowe är måhända inte så mycket av förnyare, men han är bättre än de flesta på att gräva där han står. Den varma publikresponsen på Katalin var synnerligen välförtjänt.