Trio Mediaeval kunde från början få kyrkvalven att sjunga med i enstämmig gregorianik. Än mer distinkt blev det när man övergick till trestämmighet med tre klanggnistrande röster. Trion blandade friskt mellan medeltida och nutida musik. Den uppenbara likheten – trots stundtals olika klangbildningar – underströk starkt hur musikens rötter fruktsamt har förgrenat sig upp till nutiden.
Allra bäst tyckte jag att de nutida kompositionerna ljöd, samt ett par s.k. quodlibet (ett stycke med två eller fler skilda melodier samtidigt), vilka med rundvandring i kyrkan gav extra atmosfär. En del s.k. medeltida original var försedda med en (framimproviserad eller nedtecknad?) helt otänkbart ”modern” harmonisering i det att de sjöng parallella treklanger, vilket inte förekom i musik från 1200-talet. Redovisa gärna alla arr, tack!
Manskören Rustavi hade minsann inte bara sina färgstarka röster att visa upp. Instrumentalis- ter framträdde också de, med stränginstrumenten chonguri och panduri (ung. liksom balalajka och gitarr) och salamuri (ung. blockflöjt). Två lustiga danser kom så varav i en flöjtisten på två flöjter spelade tvåstämmigt med sig själv! Det är bara att buga sig i högaktning.
Körens klang var förunderlig; ena stunden kraftfull som klippblock, i nästa ögonblick svag och mjuk som sammet. Den urgamla georgianska stämföringen och harmoniken följer ett modalt mönster vilket vi västerlänningar oftast är ovana vid – men oj, vad vackert det är!
Den grund vilken all musik – andlig, seriös, populär – har i folkmusikens rötter blev denna kväll med eftertryck påvisad. Ett bättre avstamp på en andlig musikfestival kunde vi knappast ha fått