En värld av ljud
En forsande kreativitet som aldrig blir tråkig, skriver Anders Wennerstrand om Tan Duns musik.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I söndags i Grünewaldsalen talade Tan Dun om hur han omfamnar det moderna, men hur det moderna måste öppna sig mot att omfatta mer än i dag. Det ger honom svängrum att plocka russin från kakans yttersta kanter, från glömda stråktekniker i Iran, från bildkonst och från abstrakta poeter i Greenwich village. Resultatet är en vilt forsande kreativitet som i vart fall aldrig blir tråkig.
Grünewaldsalens scen var ett tivoli av mer eller mindre ortodoxa slagverk. Elegy: Snow in June för cello och slagverksensemble tar avstamp i massakern på Himmelska fridens torg och fascinerar med sin följd av fysiskt påtagliga ljudlandskap. Tan Dun har ofta berättat om sitt visuella förhållande till komposition, och det är inte svårt att spåra följderna. Från små svängande klockor, till cymbaler strukna med stråke, till pappersark som omsorgsfullt och noggrant rivs sönder (jämför hans Paper Concerto) - trots ett bottenlöst ymnighetshorn av ljud att bygga med sorterar Tan Dun effektivt sina ljudbilder och ger dem egna och väsensskilda karaktärer. Och trots att hela lattjolajbanlådan är framme blir det aldrig spexigt, bara ändamålsenligt. Mats Rondin får en del cellopassager som låter som Sjostakovitj, men desto fler där han har långa glissandon eller ska slå på instrumentet. Många slagverkssjok är krävande med snabba löpor, och Kroumata gör det bra som tar fram den väldefinierade karaktären. Slutet är snyggt: Ett utdraget decelerando med tunga trummor i bergatrollsregistret växlar över till Rondins veka cello innan det sista pappersarket andlöst blir hängande med någon centimeter kvar att riva. Tan Dun ser helt enkelt fler färger i målarlådan än andra och kan ge sin musik andra dimensioner. En konsert med Tan Duns musik blir en kontinuerlig övning för hjärnan. Gamla resonemang kring orkestrering får en helt ny spelplan när du får hämta ljud ur cellon på andra sätt än det vanliga. Och hur många ljud kan en sådan tonsättare hitta i rösten? Silk Road för sopran och slagverk var dagens andra höjdpunkt. Tan Duns tankar kring de osynliga trådar som håller allt samman i världen fick klockren dräkt av sopranen Nancy Allen Lundy, som också sjunger huvudrollen i operan Tea senare i veckan. Glissandon i bergochdalbana som alla stråkar spelat tidigare kom tillbaka i Lundys röst, tunn och ren, helt avskalad med fin kontroll på det oortodoxa sångpartiet. Melodi i traditionell mening är irrelevant, alla aspekter - ord, rörelse, klangfärg, styrka... - är likvärdiga byggstenar.
Stråkkvartetten Eight colors gjorde mindre intryck i sin lite strama tappning, liksom Secret Land för 12 celli som inte riktigt lyfte. Men Concerto for Six var en snygg avslutning, byggd på en kombination av jazz, rock och landsbygdskinesiska dryckeslekar. Nu kan vi räkna ned från sju på kinesiska.
Tonsättarfestivalen
Musik av Tan Dun
Stockholms konserthus
Musik av Tan Dun
Stockholms konserthus