Konsertens första verk, sista satsen ur Sven-David Sandströms ”Frihetsmässa” satte på något sätt tonen för hela konserten med sin dualistiska, mycket berörande, intensitet och lågmäldhet. Mycket fint. Konsertens nutida musik var utan tvekan mest berörande – positivt eller negativt. Äldre musik upplevdes på något sätt mer neutral. B Brittens körverk från 1938, ”Advance Democracy” kunde både uppfattas som parodiskt och bombastiskt, men eftersom ingen text hördes var det svårt att bedöma.
Två sånger ur samlingen ”Messages to Myself” av amerikanen Christopher Theofatidis led av samma förståelseproblem, men visade stor fritonal harmonik, melodik och dynamik. Konsertens bästa verk bildade passande nog en slutlig höjdpunkt: Györgi Ligetis mästerliga lek med klangfärger och tonmåleri i det extremt svåra verket ”Ejszaka (Natt), Reggel (Morgon)”, sjöngs utsökt av kören. E Rautavaaras tonsättningar av fyra Lorca – dikter är i sina andlösa spänningstillstånd sannskyldiga mästerverk, kongenialt tolkade.
Och så till sist slutkören ur F Poulencs oförlikneliga körkantat” Figure humaine”, den sats där diktaren Eluard hela tiden med liknelser söker det till sist befriande slutordet FRIHET (Liber- té). 12- stämmig musik som ständigt byggs upp till det magistrala slutackordet i dur. En mästerlig tolkning och en i bästa mening befriande avslutning på en värdig fredshyllning.