Det finns ögonblick i musikhistorien som jag skulle ge mycket för att få uppleva. Det första offentliga framförandet av Joseph Haydns Skapelsen är ett sådant ögonblick. Haydn hade tidigare överraskat sin publik genom att lägga in ett kraftigt pukslag i den annars mycket lågmälda första satsen av sin 94:e symfoni men när han nu började presentera Bibelns skapelseberättelse i sång och musik var det en fullständig chock som väntade. Under de första minuterna trevade musiken sig fram utan bärande tema. Inget verkade hända. Inte förrän efter ca fyra minuter då barytonen sjunger: ”och Gud sade ’Varde ljus! Och det vart --- LJUS!’” Ett mäktigt, uthållet C-Dur ackord i kören och hela orkestern träffade åhörarna rakt i hjärtat. Ett stort jubel utbröt, publiken ställde sig upp och hurrade och klappade i händerna och framförandet måste för en stund avbrytas.
När samma verk igår framfördes i Domkyrkan under ledning av Stefan Parkman underströks ackordet effektfullt med att belysningen i den mörka kyrkan slogs på och scenen plötsligt badade i ljus. Domkyrkans belysningsutrustning utnyttjades även till att illustrera den fortsatta berättelsen; när vattnet skapades blev det blått, träd och buskar skapades till grönt bakgrundsljus, osv. Tilltalande och verkningsfullt! Den väluppfostrade publiken väntade denna gång till slutet av verket med att ge sitt bifall men detta blev ändå välförtjänt stort. Konserten blev en upplevelse i både ord och toner som kommer att stanna länge i åhörarnas minne
Skapelsen är ett intagande verk av den gamle Haydn, fullt av trallvänliga melodier och med ett troskyldigt naivt libretto. Haydns humor visar sig också när han låter musiken beskriva skapelseprocessen. Regn, hagel, åska och snö gestaltas i musik och även de fåglar, fiskar och däggdjur som Skaparen manar fram. Drottningholms kammarorkester var på sitt bästa humör och gjorde roliga och eleganta näktergalar och duvor, tigrar och lejon, hästar och får, och en mycket naturtrogen insektssvärm. Domkyrkans akustik var denna gång inte besvärande. Parkman lät ackorden klinga ut innan nästa insats gjordes vilket skapade en klarhet och tydlighet i musiken som man inte alltid får uppleva i den lokalen.
Föreställningen innehöll inte bara Haydns musik. Varje del av oratoriet inleddes av en ”reflektion”, som gav ett modernt, samtida perspektiv på skapelsen, skrivna av före detta professorn i astrofysik Bengt Gustafsson. På olika ställen interfolierades dessutom musiken av dikter av Stagnelius, Södergran, Aspenström och Haqvin Spegel. Stina Ekblad stod för de utomordentliga uppläsningarna. Idén var god; dikterna gav relief åt framställningen. ”Reflektionerna” var däremot, även om de var intressanta och tänkvärda, tyvärr något för långa och orsakade oratoriets berättelse att förlora farten.
De tre solisterna gjorde alla utmärkta insatser. Jag blev förtjust över Sofie Asplunds ljusa, mycket vackra sopran. Tenoren Joel Annmos tenor var mjuk och varm, möjligen med litet väl mycket vibrato. Olle Perssons baryton har vi haft glädjen att ofta höra i Uppsala och han gör alltid mycket fina prestationer.
Kvällens värdar, Uppsala akademiska kammarkör spelade en något tillbakadragen roll bakom solister och orkester, men Haydn tilldelade inte kören några stora uppgifter i sitt oratorium. Den sjöng dock vackert och i perfekt balans med övriga medverkande.
kultur@unt.se