De flesta professionella artister som varit med ett tag har en hantverksmässig skicklighet som gör att deras musik på ett eller annat sätt står ut. Men bara några få har utvecklat den till ett uttryck som är så starkt att de fångar publiken efter bara några toner. Theresa Andersson tillhör de senare.
I Parksnäckan sitter alla klistrade redan halvvägs in på första versen av Oh Mary don’t you weep, en cover som lyckas med att både förvalta grundkänslan i låten och göra något helt nytt av den. Närvarokänslan håller sedan i sig. Så starkt att man i långa stunder glömmer bort den fascinerande looptekniken, där Andersson med hjälp av pedaler som manövreras med barfotafötterna spelar in instrument- och sångpartier och tar om dem i återkommande loopar. Ofta märks det knappt när solokonserten plötsligt gått över till att låta som en hel orkester och en kör på samma gång.
Theresa Anderssons musik är en märklig blandning av country, blues, soul och jazz som sällan drar så mycket i en riktning att det går att peka ut några givna influenser. På skiva präglas musiken av en stark intensitet som blir ännu starkare på scenen där även liveenergi och nerv tillkommer.
Extra nervigt blir det på Uppsalakonserten när ljudet halvvägs in i första set försvinner. Andersson visar prov på stort artisteri när hon räddar situationen genom att köra två låtar akustiskt och utan ljudsystem även om det inte räcker för att kompensera en så lång störning, åtminstone inte för dem som sitter några rader bak.
Några låtar skulle vinna på att skalas ner loopmässigt, men i övrigt är det svårt att hitta några större invändningar. Efter paus skruvas intensiteten upp ett snäpp och Theresa Andersson lyckas både sjunga bort regnet och göra drömska musikgestaltningar av både vemod och eufori, som bär stråk av både heta New Orleans-dagar och svenska kyliga sommarkvällar.