KONSERT
Nordpolen
Västmanland-Dala nation, Uppsala, lördag
Bäst: Den mäktiga avslutningen.
Sämst: Den ointresserade publiken.
Att en hypermelankolisk electronicaartist kliver upp på scenen i en lokal full av 03-gasquesläppglada människor är rätt humoristiskt. Om inte Pelle Hellström klädde så bra i sin outsiderposition skulle det antagligen ha varit årets felbokning. Nu hamnar den någonstans mittemellan. Nordpolen inleder så på tvärs med sammanhanget det bara går. En stillsam start med Hellström på elpiano och sång bara uppbackad av fiol och han gör inga direkta försök att överrösta sorlet från publiken.
Först verkar det bara bångstyrigt, men när housebeatet drar igång i andra låten blir det riktigt effektfullt. De dansanta tonerna får både V-Dalagolvet och festpubliken att gunga medan de nakna och punktdepressiva texterna försvinner bort i vimlet. Ett faktum särskilt markant eftersom nya albumet inte ens är släppt än vilket gör många av låtarna nya för de flesta.
Sammanhanget är både dåligt och bra. Dåligt om man är ute efter Nordpolens hela uttryck med alla nyanser. Bra för outsiderimagen. Svårt att tänka sig någon mer avvikande än en deppkille som sitter och sjunger ut sitt hjärta framför en folkmassa som bara vill glömma alla bekymmer och ha kul.
I intervjuer har Pelle Hellström verkat som en artist som är lite mer bekväm i sin roll än den som släppte sitt debutalbum för fem år sedan chockade Mediasverige genom att inte vara tacksam och tillmötesgående för att just han fick utrymme i riksmediet Nyhetsmorgon i TV 4.
Nya albumet som släpps om två veckor är också lite positivare än det förra. Filosofin har gått från total ångestkyla till att slippa oroa sig eftersom man ändå kommer att dö ung. Estetisk kommer dock knappast någon av de som gillade debuten bli besvikna. Musiken, som Pelle Hellström den här gången producerat själv känns också mer som ett med sången och texterna.
Men ganska lite av det går fram till andra än de två leden längst fram den här natten. Mest blir det 50 minuter av kommunikationsbrist i båda riktningarna. På långversionen av sista låten När mitt blod pumpar i dej händer dock något. De i publiken som aldrig var intresserade verkar ha försvunnit och Pelle Hellström rör på sig mer, beter sig som en rockstjärna på scenen. Det går att se spår av varför han sökt sig tillbaka till scenerna igen alla förbehåll till trots.
LÄS E-TIDNINGEN
Läs en intervju med Nordpolen i dagens UNT, eller köp UNT:s e-tidning.