En show på steroider

Det är en sval och blåsig afton i Forsmark. Cirkus Wells har kommit till stan. Den ovanligt nyktra publiken intar ivrigt sina platser. Själv är jag lite skeptisk. Jag har aldrig riktigt gillat Wells storhetsvansinne, hans boogie woogie-hamrande på tangenterna eller rockvarianter av Beethoven och Bach.

Men den här kvällen känns allting ovanligt rätt redan från början. Lennie Norman, som har ersatt en sjuk Mikael Tornving, värmer upp den något nerkylda folkmassan. Det är faktiskt kul på riktigt. Norman är utan tvivel en av kvällens mest njutbara inslag. Och snart brakar det loss. Ena stjärnartisten avlöser den andra: musikalstjärnan Peter Johansson, Linda Lampenius, LaGaylia Frazer, Jessica Andersson, Sofia Källgren, Pablo Copeda och en Charlotte Perelli som varken hindras av hjärnhinneinflammation eller Aftonbladets löpsedelslögner.

Den nästan fyra timmar långa mastodontshowen är indelad i två akter. Före paus framförs Sofia Källgrens version av Hans Zimmers Gladiatortema Now we are free och Lagaylias tolkning av All by myself, två nummer som hugger rakt in i hjärtat. Men det är först efter pausen som det lyfter på allvar. Då bjuds det på såväl svängig storbandsjazz som en KISS-medley. Copedas version av Fever, Lagaylias framförande av Ain't no other man och finalen Let me entertain you är ett par klasser bättre än det andra.

Det var länge sedan jag såg en så komplett show på svensk mark. Allt håller toppklass. Ljudet är behagligt fastän jag sitter nära scenen, ljuset är passande, musikerna får precis allting att låta världsklass, dansarna är välkoreograferade och de programmerade fyrverkerierna landar perfekt på rätt cymbalslag.

Showens svaga punkter är de medleyn som sveps av utan någon större känsla, liksom de bedrövliga neoklassiska nummer där både Brahms och Liszt slarvas sönder. Ingenting skymmer dock den suveräna helheten. Jag har svårt att se vad som kan matcha Rhapsody på den svenska showscenen just nu. Det är bara fullblodsproffs som uppträder. Rutinen är överväldigande. Det är en imponerande show på steroider, perfektion från början till slut, in i minsta detalj. Samtidigt finns det en nerv, en spontanitet, en folklig värme.

Och Wells? Jo, han är ett multigeni. Jag faller för hans osvenska hybris, hans skrytsamma manér och hans amerikanska svulstighet där bara det bästa duger. Han spelar piano som en mästare, sjunger, berättar historier, leder orkestern och uppmanar publiken att ge sina största applåder - åt honom! Man kan bara älska en sådan man.

En show på steroider

Årets upplaga av Rhapsody in rock lämnar ingen besviken. Hanif Sabzevari imponeras av en show där bara det bästa duger.