HÄkan Rosengren behöver inte ta mÄnga toner pÄ sitt instrument förrÀn man frapperas av den rena, lÀckra, sammetslena tonen. Han spelar nu inte ett av de smeksamma stycken som klarinettister kan excellera i, utan Poulencs kÀcka Sonat. Men tonen i kombination med hans enastÄende teknik, som fÄr allt han spelar att verka sÄ lÀtt, visar vilken mÀstare pÄ sitt instrument han Àr.
SÀrskilt imponerar han med de allra högsta tonerna som han sÀtter an till synes utan svÄrighet och utan tillstymmelse till biljud. Jag beundrar ocksÄ den fantastiska pianisten Nanako Urase och hennes distinkta anslag. Deras samspel Àr perfekt; de kastar sÀllan en blick pÄ varandra, kontakten finns dÀr ÀndÄ.
Inget av verken pÄ konsertens första halva Àr av det instÀllsamma slaget. Det Àr moderna verk, representativa för sina upphovsmÀns stil, med undantag för Otto Olssons Svit, en trevlig och lÀttlyssnad bagatell. Debussys PremiÚre rhapsodie tilltalar sÀrskilt med sin skimrande början och sitt energiska slut.
Andra halvan upptog verk frÄn den romantiska epoken. Rosengren gestaltade Schumanns Fantasistycken lÀtt och vackert. Hans polerade spel skulle kanske ha kÀnts ytligt om det inte hade haft en motvikt i Urases intensiva uttryck. Helhetsintrycket blev nu mycket njutbart.
De bÄda firade triumfer Àven i Brahms sonat i Ess-Dur. Mellan vackert sjungande lÄngsamma partier öppnade sig kÀnslomÀssiga djup. Deras imponerande, alltid precisa samspel gjorde framförandet till en stor upplevelse
Till sist âsom dessertâ bjöd duon pĂ„ Canzonetta av Gabriel PiernĂ©, ett gungande, lĂ€tt vĂ„rligt stycke, precis avpassat för Ă„rstiden.