En röst som övervinner

Det var de enklaste stunderna som var de bästa på Marie Fredrikssons konsert, skriver Andreas Jakobsson.

Foto: Staffan Claesson

Konsert2014-03-19 22:28
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den avskalade inledningen med låten ”Så stilla, så långsamt”, en akustisk gitarr och huvudpersonens sång var lite skakig och skör, men därför nästan perfekt. Även om hon gjort en del olika saker genom åren så har Marie Fredrikssons karriär främst handlat om hennes röst. Den är hennes främsta tillgång som artist och därför blir det bäst när den framträder tydligt. I den inledande låten, i ”Ett hus vid havet”, i ”Ett bord i solen” och i ”Så skimrande var aldrig havet” hände det den här kvällen och då blev det nervigt och vasst.

Under resten av konserten saknades de attributen. Av någon anledning har Marie Fredriksson fastnat i ett kantigt 90-talsrocksound och bandet fläskade på så mycket att Fredrikssons sång ofta hamnade i skymundan. Tv-seriehiten ”Sparvöga” borde till exempel ha blivit en höjdpunkt men blev i det närmaste tvärtom, för att låtens grundton och mycket av sången dränktes i det märkliga arrangemanget.

Det har hon inte riktigt råd med när låtkatalogen inte är så full av topplåtar som den borde vara för en artist med hennes erfarenhet och position. Lite bättre var det i ”Efter stormen” där originalkänslan inte gick förlorad på samma sätt.

Det är intressant att spekulera i hur Marie Fredrikssons solokarriär kunde ha blivit om inte succén med Roxette hade kommit i vägen just de åren när den borde ha toppat i början av 90-talet. Som det blev var knappast något nederlag, men det känns lite som att den svenskspråkiga artisten som turnerar runt nu jobbat i sporadisk halvfart, på grund av Roxette och senare cancern. Och på 2000-talet har skivorna inte riktigt lossnat, vilket hon verkar fullt medveten om. Bara två av låtarna var från senaste albumet ”Nu” och bara fem låtar av 18 var gjorde senare än 1992.

Alla mer eller mindre kända sånger från solokarriären avhandlades på en och en halv timme. Överraskningarna låg främst i arrangemangen och de flesta av dem hade man klarat sig utan. Det hindrade dock inte att den där rösten ofta övervann alla hinder och nådde fram. Precis som Marie Fredriksson själv har gjort en rad gånger vid det här laget.

KONSERT

Marie Fredriksson

Konserthuset, Uppsala, onsdag