Kammarmusikfestivalens avslutande konsert var en verklig fullträff. Tre franska verk, ett från romantikens höjdpunkt under mitten av 1800-talet och två från tiden kring förra sekelskiftet av kompositörer som hade föresatt sig att göra upp med romantiken. Det blev en lyckad sammansmältning av olika strömningar där det typiskt franska tonfallet hela tiden fungerade som en sammanbindande länk.
Det inledande stycket var Germaine Tailleferres stråkkvartett, komponerad 1918. Tailleferre var en av Les Six, en löst sammanhållen grupp med ett gemensamt program som innebar ett farväl till romantiken. Hennes musik har aldrig nått samma popularitet som t ex Poulencs eller Milhauds; den har uppfattats som lättviktig men är ändå konstfull och infallsrik, ibland till och med spännande. Intresset för att framföra hennes musik har ökat de senaste åren och det var roligt att nu höra hennes stråkkvartett. Det är övervägande harmonisk och lekfull musik. En graciös och melodisk förstasats följs av en dansant mellansats. I finalsatsen skiftar stämningen med violoncellen disharmoniskt gnagande mot de övriga stämmorna. Plötsligt är alltsammans över, utan slutackord. Ensemblen tog fint fram de olika nyanserna i det korta verket.
”Les Nuits d’été” är en av högromantikern Hector Berlioz’ mest omtyckta kompositioner, ursprungligen skriven för piano och mezzosopran men omarbetat flera gånger. Det är sex sånger ur en diktsamling av vännen Théophile Gautier. Dikterna har inget särskilt sammanhang förutom att de alla handlar om kärlek ur olika perspektiv. Den första, ”Villanelle” är en nyförälskads sång om att vandra i naturen med sin älskade; ”Le spectre de la rose” är en flickdröm om den nu vissnade ros som hon bar på balen; ”Sur les lagunes: lamento”: en sjömans sorgesång över sin döda älskade. ”Absence”: en fåfäng klagan över en förlorad kärlek; i ”Au cimitière” är den älskade död sedan länge och i ”Lîle inconnu” ber en flicka sin vän att ta henne till en plats där människor alltid älskar men, säger han, en sådan plats finns knappt ens i kärlekens land.
Dessa teman – drömmar om kärlek, ofta ouppnåelig, obesvarad eller förlorad för alltid - var omtyckta under romantiken. Berlioz greps av dikternas känslomättade (i vårt tycke kanske överlastade) språk och tonsatte dem i samma anda. Katija Dragojevic tolkade dem sensuellt med sin vackra mezzosopran som hon anpassade till den relativt lilla lokalen och framförandet med Kammarsolisternas följsamma ackompanjemang fick så en tilltalande intim prägel. Hennes korta introduktioner till sångerna var till god hjälp när det gällde förståelsen av texterna men det hade förstås varit ännu mycket bättre om dessa hade funnits upptryckta i sin helhet på originalspråket med en översättning bredvid. Det borde inte ha varit omöjligt att ordna!
Säsongens sista verk var Claude Debussys stråkkvartett i g-moll, op 10. Kompositören ville inte bara markera avstånd till romantiken utan skapa en ny sorts ”impressionistisk” musik där konventionella strukturer som takt och tonalitet var upphävda. Att framföra detta stycke ställer oerhört stora krav på musikerna när det gäller samspel och precision – de måste verkligen spela som om de vore en organism. Detta gjorde Kammarsolisterna som presterade en fantastiskt framförande: vackert, sensuellt och tekniskt briljant. En verkligt förnämlig avslutning på säsongen!