En renässans för Oasis

Nostalgi är en stark kraft, och inget kan som gammal brittpop locka anorakklädda 35-åringar ut ur sina hålor. Men döm min förvåning när Oasis publik till stora delar består av folk som stoppade legobitar i munnen när bröderna Gallagher vände upp och ner på musikvärlden. Då, 1994, skakade hela Storbritannien av spänning med vibrationer som kändes till Mellansverige. Med tanke på det är det inte konstigt att unga Babyshamblesfans år 2009 gräver sig bakåt till Oasis.

Hursomhelst, alla verkar ha kommit för att höra de gamla låtarna. Jublet när en tjutande elgitarr avslöjar att nästa låt är Cigarettes & alcohol är öronbedövande. Publikens sång i Don't look back in anger är otroligt imponerande.

Med senaste albumet Dig out your soul har Oasis dessutom upplevt en renässans som bygger på annat än nostalgi. Anledningen är enkel. De har accepterat att de inte längre är hetast - det finns mycket inspiration att hämta i att sluta jaga det förflutna.
Renässansen är en stor anledning till att de lyckas göra en hyfsat bra, om än ojämn, spelning på Globen. Liam har till exempel bytt ut sina manér. Han håller sig lugn. Hans spottar ut konsonanter i stället för att dra ut vokaler till trippeldiftonger. Det funkar, trots att det sistnämnda mest beror på är att hans röst är söndersjungen. I spelningens början hotar just detta att förstöra allt, men det tar sig helt okej.

Förutom sångproblemen låter Oasis utmärkt. Den välbekanta gitarrmattan är en musikalisk motsvarighet till en förälders famn för de gamla fansen och måste låta maffigt och typiskt 90-taligt för de andra. När variationen tryter och låtar som nya I'm outta time och stampande tråkiga Lyla bara maler på har Oasis sitt eget klassiska sätt att skapa variation. De skickar ut sångaren. Noel Gallagher tar vid och hans röst har ett helt annat register och gör konserten gott. Samtidigt vill jag buga i respekt för att Noel en gång för länge sedan i Manchester trots sin tekniska överlägsenhet gav micken till lillebror. Det är ett av popmusikens märkligaste - och utan tvekan smartaste - beslut.

En renässans för Oasis

Oasis slappnar av och undviker att låta som föredettingar, trots Liams trasiga röst. Johanna Åberg såg en ojämn konsert.