Som en slags ambulerande modern tappning av Tältprojektet och Cirkus Broadway (minus tältet) har Amanda Bergman, Miriam Bryant, Melissa Horn och Lars Winnerbäck under sommaren gjort gemensam sak under festivalkonceptet A walk in the park. Artisterna, som får betraktas som ett perfekt urval av akter som innehar den ovanliga kombinationen av verklig kvalitet och folkkär popularitet, har redan fyllt gräsmattor i Kalmar och Helsingborg. Det ryktas om publikrekord även när endagsfestivalen intog Botaniska under fredagskvällen.
Det anonymaste kortet i sällskapet, åtminstone i det här sammanhanget, Amanda Bergman, har den otacksamma uppgiften att vid femsnåret trollbinda sin publik i gassande dagsljus. En erkänt hopplös uppgift, speciellt när knappt några betalande mäktat med att ta sig dit. Otroligt synd, med tanke på att Amasonsångerskan förfogar över en av rikets intressantaste röster. Iförd en vit fårpläd stretar ändå Bergman och hennes band på föredömligt. Under låtar som ”Taxis” (kanske årets finaste popmelodi), ”Desolation” och ”Falcons” är det uppenbart att Gagnefdottern är cirka ett albumsläpp ifrån headlinestatus.
En annan vars pipa aldrig sviker henne är Miriam Bryant. 25-åringen är definitionen av ett scenproffs: konstant aktiv, publikfriande och tonsäker. Att hennes "Så mycket bättre"-hits fortfarande har bra rotation i etern blir uppenbart när en genomgående svårflörtad Botanpublik bryter ut i allsång. Personligen tycker jag hon kommer till sin fulla rätt när hon sjunger på modersmålet snarare än när hon tar ton i sina lite mer generiska radioalster.
Melissa Horn har sedan hon gjorde entré med albumet ”Långa nätter” 2008 varit lite av en vattendelare bland musikentusiaster. Antingen tillhör man skaran som högaktar varenda stavelse som Horn producerar eller så ställer man sig lite frågande inför fanskarans villkorslösa kärlek. Om man som undertecknad huserat i den sistnämnda kategorin är det kul att bli överraskad över hur väl Horn fyller ut den stora scenen med sina låtar om kraschade relationer.
När allt kommer omkring är det här dock Lasses kväll. Det räcker med ta en sväng förbi merchandiseståndet och se över fördelningen av t-shirts och tygkassar för att få en påminnelse om vem aftonens huvudsakliga dragplåster är. Från första stund, i form av nya livefavoriten ”Lågsäsong”, döljer inte Winnerbäck sin spelglädje. Bandet rocklarmar rejält långa stunder och gifter sig fint med den mörkare stämma som Winnerbäck på senare år lutat sig mot. Frågan är om "Elegi” och ”Söndermarken” någonsin låtit bättre?