När gitarristerna Neil Jones (längst till vänster) och Ricky Wilde (längst till höger) går loss med basisten Paul Cooper (mitten, röd flanell) blir det mer rock än den pop som gjort Kim Wilde så känd.
Konsert
Kim Wilde
Parksnäckan
Torsdag 25 juli
Betyg: 3
Kim Wildes glanstid var 80-talet, då hon släppte hits som "Kids in America" och "You keep me hangin on" och tog emot priser till höger och vänster. När hon spelar i Uppsala ungefär 40 år senare är både hon och publiken vithåriga och lite stelare i kroppen. Men populariteten och stämningen är det inget fel på. Parksnäckan är fylld till bredden med peppade fans som vill drömma sig tillbaka.
Den självklara frågan är: Kan man få se en stjärna återuppstå? Wilde är i dag 63, men ser betydligt yngre ut när hon äntrar scenen iklädd röda läderhandskar, svart korsett och en svart jacka med "Wilde" skrivet i glitterstenar på armarna. Hon visar direkt att hon inte är någon avdankad stjärna som vill tjäna lite extra när hon och bandet rockar loss med "Never trust a stranger" och "Water on glass".
Resten av konserten fortsätter i samma rockiga stil. Hit efter hit radas upp och uppträdandet är precis så välregisserat som man kan förvänta sig. Allt ifrån kläder till koreografi är planerade in i minsta detalj och de charmiga mellansnacken kretsar kring det ofarliga ämnet 80-talsnostalgi – och pop.
För det är pop Kim Wilde säger sig älska, det är pop hon har gjort. Samtidigt är musiken som ljuder ur högtalarna mer rock än något annat när gitarristerna Neil Jones och Ricky Wilde och basisten Paul Cooper får gå loss. Det är bra rock, men nog hade man önskat mer pop av popdrottningen.
När sången inte dränks av gitarrerna låter hon dessutom riktigt bra, som i den något lugnare "Yours 'til the end". I "Cambodia" önskar man att hon hade vågat sänka tonarten för att slippa låta så nasal och tunn. Och ju längre kvällen lider, desto mer bruten blir hennes röst, så det är tur att hon får stöd av sin brorsdotter Scarlett Wilde.
Givetvis avslutas konserten med supermegahiten – "Kids in America". Hela publiken står upp, men det lyfter aldrig riktigt. Om det beror på att Wildes röst då är så trött att hon inte kan hålla ut tonerna eller på att alla i publiken vill "fånga ögonblicket" genom att filma med mobilen är svårt att säga.
Det är ändå fint att se en popdrottning återuppstå i Parksnäckan efter 40 år. Hon är kanske till och med bättre nu? Eller ja, inte bättre, rösten är ju inte vad den en gång var. Men det är bra mycket coolare att göra en bra poprockkonsert som 63-åring än som 20-nånting. Och jag tror inte att Kim Wilde kommer sluta än på länge.